Han finns inte mer...

Mi abuelo

Usted está en mi sangre, usted es mi familia.
Gracias a Dios por permitirme conocerte.
Pero quiero que tuve la oportunidad de hablar con usted.
Sé que me amó y mis hermanos.
Te amamos tambien.
Yo soy su nieta y voy a llevar con orgullo su nombre adelante.
Ahora abuelo, usted es libre de vida del dolor.
Un día, voy a caminar sobre la tierra que ama.
Cuando me siento el viento acariciar mi mejilla, entonces pienso en ti.
Nunca olvidaré que usted.
Usted vivirá en mi corazón, donde la sangre nunca muere.
Descansa en paz, mi querido abuelo.

Tårarna rinner längs med kinderna. Det verkar inte finnas något slut och jag känner mig tom och hjälplös. Min faster ringde och berättade nyheterna. Min farfar är död. Tack och lov var min pappa hos honom. Men jag som behöver min pappa just nu kommer inte få se honom på flera veckor. Det som suger mest är att jag inte ens kan ringa honom. Så jävla dåligt. Jag behöver ju prata med honom. Han behöver mig också - jag känner det.
Varför nu? Varför ska allt helvete drabba mig och min familj? Lider vi inte tillräckligt som det är?! Min bror kommer antagligen förlora jobbet, mamma får aldrig någon fast anställning, varken jag eller min bror lyckas tillräckligt bra i skolan. Släktingar dör hit och dit, massa konflikter. Gud prövar oss, han experimenterar med oss som om vi vore försökskaniner. Just hur mycket klarar de av innan de förlorar förståndet? Jag är snart redo att läggas in på sluten avdelning.
Jag har helt tappat lusten till allt. Livet känns meningslöst. Sen har man det här jävla utvecklingsstördssamtalet - eller som min kära Gaby kallar det: utskällningssamtal. Fast det kommer efter när man är hemma.
Jag kan inte tänka mig att jag klarade foto provet, varför skulle jag lyckas med den om jag inte klarade av mediakommunikationen. Jag pluggade inte - varför? Jag orkar inte. Det är inte prioriterat i mitt liv. Varför jag inte prioriterar viktiga saker är en bra fråga. Men ni vet inte hur det är att ständigt försöka hitta ett sätt som gör en glad för stunden. Anime hjälper mig fly från min äckliga verklighet. När jag ritar eller sjunger kan jag låtsas - om bara för stunden att jag är lycklig. Att livet är härligt och att man inte har något att oroa sig för.
Men så är det inte. Åh nej.

Det enda som saknas är väl att jag ska få någon sjukdom och läggas in på IVA. (intensiv vårds avdelningen)
Tyck inte synd om mig, inte för att jag oroar mig för att ni gör det. Men bara för att vara på den säkra sidan.

Ya ne.

Halloween: Hemska minnen och tråkiga dagar.

Om dagen varit intressant eller tråkig vet jag inte. Förlorade tidsuppfattningen totalt. När Joel frågade om jag inte kunde låta honom gå och lägga sig hade jag god lust att skälla på honom och predika om att ungdomar ska stanna uppe till minst två under lov. Sen insåg jag att klockan var fyra på morgonen.
Vad hände egentligen?!

Jag var helt bergsäker på att klockan bara var tolv. Det var som tidigare på kvällen... eller ja natten. På Halloween är det meningen att man ska klä ut sig och sånt, så jag tog lite bilder - utklädd till en psykopat. Behövde bara lite smink så var jag klar. XD
Iaf, så jag bestämde mig för att vara en stylist också. Därför fixade jag till Joels hår och när mamma plötsligt kom hem trodde jag att hon fått sluta tidigare. "att sluta kvart i elva istället för hel kallar jag inte att sluta tidigare." Hon menar på att man bara skippar formaliteterna.

Dagen i sig har varit tråkig - sov till ett och kollade på tv. Efter det har jag försökt fixa datorn - tydligen har det kommit något virus och jag vet inte hur jag ska fixa det. För att vara på den säkra sidan har jag iaf bränt ner mina bilder, mina texter och min musik. Jag tänker inte gå igenom samma skit igen.
Men då varken jag eller min bror förstod oss på hur man skulle ta bort viruset bestämde jag mig för att be min kära kusin titta på datorn. Hur jag ska få tag på honom är ett mysterium - men annars finns det säkert någon annan som kan hjälpa mig. :P

Har målat med vattenfärger idag. Hela två bilder faktiskt XD
den ena blev på Echizen Ryoma (pot) och den andra på min söta livskamrat Kuma chan no Tala. xP Med tanke på att jag gjorde en snabbskiss av förstnämnda måste jag säga att det blev jävligt snyggt. Men för övrigt är bilden ruskigt ful xD proportionerna stämmer inte och jag glömde rita det viktigaste i bilden - hans rack. Hur ska man kunna se att han spelar tennis om han inte håller i sitt rack?! XD jag är misslyckad.
Har inte skrivit på min novell särskilt mycket idag. Jag fick en chock när jag kollade upp faktan kring historien och insåg att tidslinjen inte stämde överens med animen/mangan och att jag skrivit fel på flera ställen. Så nu får jag återvända till mind-map stadiet T_T
fy fan asså!

Sen har jag suttit och funderat över Guillain-Barre Syndromet (Nervinflamation) Vafan är det för något och hur behandlar man det? opererar man? - hur tidigt kan man komma upp och röra sig? Jag vet att när man opererar ryggen vill läkarna helst att man kommer upp och rör sig så fort som möjligt. Men man kan inte träna - och man kan inte bli helt återställd på två månader... eller? För det låter väldigt långsökt. Ännu en gång är tidslinjen helt fucked up! Gah! jag hatar när jag inte förstår saker och ting. Varför ska allt vara så himla komplicerat?!

läste en blogg om en tjej som haft GBS - det hon skriver är väldigt sorgligt och djupt. Man försöker känna med henne, men det är omöjligt för man kan inte sätta in sig i den situationen: Att musklerna plötsligt slutar fungera som om någon huggt av dig dina ben.
Jag kan inte låta bli att fundera över om jag har någon slags nervsjukdom, har fruktansvärt mycket problem med mina knän och jag kan inte springa. Hur tror ni det känns när man ska vara med på gympan? Men visst låt mig springa 100 meter så snabbt jag kan och så kan vi alla skratta när jag sen snubblar. Jag kan pratiskt taget inte gå efter det. Mina ben blir som spagetti och det gör ont, så vädigt ont. Tänker alltid tillbaka till en idrottslektion vi hade när jag gick på sannarp. Vi körde staffett träning. Där man går från station till station. I alla fall - jag och min exkompis tävlade om vem som kunde göra bäst ifrån sig. (självklart vann hon för hon var alltid bättre än mig - förutom i engelska dvs. xP) När vi kom till bänken där man skulle göra step-ups började mitt problem visa sig. Jag hade gjort ett antal step-ups när jag plötsligt ramlade omkull och slog i mig på bänken. Min kompis hjälpte mig upp och ville ta med mig till skolsköterskan, jag visste vad problemet var och nekade hennes hjälp. Jag låtsades inte bry mig om det men på insidan krossades mitt hjärta av att jag inte klarade av en sån enkel uppgift. Ett annat tillfälle var när vi skulle träna friidrott. Ingen bra ide - så mycket kan jag ju säga. Sprang hundra meter och sen kunde jag inte vara med på gympan. Hade problem resten av dagen och sen var det ju cykelturen hem - fruktansvärt!

För att gå vidare till dagens ämne: Halloween.
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Fick ett sms från en kompis där de önskade mig en glad halloween. Tyvärr kan jag inte njuta av denna helg längre eftersom jag förknippar den med min gudfaders död. Han dog för några år sedan men jag skäms fortfarande över hur kall jag var mot honom. Han har alltid betytt mycket för mig men som barn var jag väldigt skygg och brukade gömma mig för honom. Varför, ja det kan man ju fråga sig. Jag har alltid varit ett konstigt barn. Tänker tillbaka till tillfället då min pappa berättade de sorgliga nyheterna. Det var som om att det inte kunde sjunka in och jag satte mig och kollade på tv som vanligt. Jag har alltid undrat om det inte är något fel på mig - min gudfar - en person som står mig nära. Jag brydde mig inte ens när han dog. Jag varken grät eller visade något tecken på någon form av sorg.
Vi åkte på begravningen - fortfarande hade jag inte visat ett enda tecken på att jag var ledsen över hans död. Jag skämdes något otroligt när jag kramade om min faster och hennes två barn. Men sen kom det till slut. När musiken började spelas i kyrkan - då kom alla känslor fram och jag grät tills tårarna tog slut. Jag har nämnt det innan, men jag säger det igen. Musik har en otrolig stark inverkan på mig. Den hjälper mig formulera mina känslor och ger trygghet, styrka och tröstar. Ännu idag när tänker jag på min gudfar hänger jag med huvudet och torkar tårarna som hotar med att falla. Egentligen är det så med alla nära som gått bort. Min andra gudfar - jag tänker på allt elakt jag sagt till honom. Jag visade aldrig någon respekt. Och ändå är jag en sån person som predikar om hur viktigt det är att visa respekt till andra och speciellt till äldre. Men den person jag saknar mest är nog ändå mormor, hon var den person som stod mig närmast och jag saknar henne så mycket. Hon brukade ta hand om mig och mina bröder när min mamma jobbade om nätterna. Vi hade alltid kul tillsammans och jag ska aldrig glömma våra stunder då vi spelade kort eller när hon försökte lära mig finska. *ler sorgset* Hon var en sådan typisk människa som alltid gav men som aldrig bad om något tillbaka.

Men nu ska jag inte sitta här och klaga över hur patetiskt och jobbigt mitt liv faktiskt är. Man får ta det med en klackspark och tänka på att det finns de som har de värre.

Oyasumi Nasai! eller rättare sagt. Ohayo! (klockan är ju faktiskt över halv sju) xO

En katt som heter Oskar

Det har varit en lång natt och en trevlig morgon.
Satt och jobbade med min novell - tänka sig att jag nästan skrivit ett helt kapitel, då saknas typ 19 så är den klar XD planerade att göra 20 kapitel (för de som inte fattar enkel matte - som jag då). Var ute och cyklade och passade på att ta lite bilder - finns på bilddagboken.

Träffade världens sötaste liten kisse. Jag döpte honom till Oskar - det bara kom liksom när jag tittade på honom. Det såg ut som en Oskar. Hur nu det än ser ut. XD
han var kelig och busig. Typiskt kattunge beteende - det här med att bita i händerna ^^
Jag har verkligen lust att hämta hem honom för han var så gooo :D

Senare i eftermiddag (om jag inte svimmar av utmattning) ska jag färglägga två nya bilder som jag ritat inatt. Jag vet inte vad det beror på men min hjärna börjar fungera nattetid, kanske därför jag hellre är uppe på nätterna och arbetar. Ta mina noveller till exempel - när jag skrivit på dagen har de varit så dåliga att jag knappt fått godkänt på dem. Men när jag skriver på natten blir det plötsligt mycket bättre. xP sjukt.

Rummet är ostädat, men jag känner inte riktigt för att städa det. Jag är arg faktiskt. Mamma och Joel gaddar ihop sig mot mig så jag har ingen lust att hjälpa till idag. Nä jag tänker bara bry mig om mig själv - alltså göra som jag alltid gör. XD
Sen ska jag fortsätta skriva på novellen - usch jag skämdes nästan när jag skrev första delen. Helt röd i ansiktet - varför vet jag inte. Så farligt var det inte. Jag menar, jag har ju skrivit mycket värre saker. XD Vet inte hur många som läst dem men men xP psykiska men - de delar jag ut gratis ^^

Känner för att sjunga också, håller på att lära mig en japansk låt (vad annars) men än så länge fixar jag det inte - räcker ju inte bara med första versen och refrängen xP

La upp bilder på Deviantart och jag blev så glad när jag direkt fick meddelanden om att folk lagt till dem i sina favoritmappar. :D Sånt händer typ aldrig mig... jo när jag lägger upp bilder på mig själv - men vilken normalt funtad person vill ha en bild på mig? allvarligt talat? xD

Är jag galen?
- bara för att jag skriker som en hyena och sen springer in på rummet där jag sitter lugnt vid datorn igen. Asså jag var redigt förbannad, slog på min storebror och brast nästan ut i gråt. Men så fort jag kom in i rummet och isolerade mig från omvärlden kände jag mig lugn.

Matte na!

Tiden går så snabbt att jag knappt hinner med.

Kom hem för några timmar sedan efter att ha spenderat halva dagen med Chauline.
De höll på att baka när jag kom så jag passade på att ta foton på deras söta vovvar - tyvärr ville de små liven inte stå/sitta still så blev inte många bra bilder T_T. Men några bra bilder blev det på Savanna - den busigaste av busiga vovvar.
Kort därefter tog vi en varsin kopp te och läste färdigt boken:
Ung & Kåt - Burgess, Melvin.
Det var en ren slump när vi hittade den. xD
Men huvudsaken var att den var kul.
Så mycket mer än det gjorde vi inte, såg på tv och chillade.
Kort sagt, det var trevligt och vi ska antagligen ses igen imorgon.

Egentligen var det meningen att jag skulle träffa Susanna, men hon är sjuk så hon kunde inte komma. T_T Har inte sett henne på ett år så det kändes jobbigt.
Som tur är (?) har jag inte mått bra på senaste tiden,
så jag är glad att jag slapp ringa och avboka det.
Då slipper hon må dåligt över att vi inte kan ses.

I fredags tog jag lite bilder på familjen, främst på ögonen.
Sen njöt av att sminka dem, Christians blev riktigt feminina. (de gula längst ner)

Igår räknade jag ihop hur många filmer vi har och kom fram till att det var 290 st. Jag hade hoppats på att vi kommit över 300, men det är ju inte långt dit och jag väntar hem några dvd:er - som aldrig verkar komma. Men man vet ju aldrig. Hoppas hoppas.

Någon som har lust att se en film med mig?
Tyvärr är jag dock inte så mycket för att se på film, om det inte är anime. Ja, jag har insett att jag kollar mycket på det, men vadå då? Det är en livsstil och min livsstil. Undrar hur mitt liv skulle se ut om jag aldrig hade börjat läsa manga och kollat på anime. Det var min bror Joel som introducerade det till mig. Eller för att vara helt korrekt, det var min pappa - genom att låta oss sitta och titta på spanskt dubbad anime när vi var små. Då visste vi inte var det var, tecknat som tecknat liksom. Iaf, men jag började inte läsa manga förrän jag var tretton-fjorton eller nåt. Min bror samlade på DragonBall och jag tyckte det var så himla töntigt med böcker som man läste baklänges och dessa konstiga figurer. Men när jag läste en bok en dag när jag var uttråkad visste jag att det inte fanns en chans att jag skulle sluta läsa manga. Om jag inte minns helt fel var det Dragonball bok #14 - den handlade om min favoritkaraktär Piccolo - varför är han min favoritkaraktär tro? hmm.. ^^
Men anime har jag även sett på svenska, men jag insåg aldrig att Sailor Moon var en anime förrän på senare år XD det är konstigt. Efter det har jag kollat på massa anime serier, men jag gillar inte att kolla på nya och populära serier. Känns meningslöst av någon anledning. Kan ju bero på att det är för att de är så vanliga och alla kollar på dem. Därför är det roligare att se ovanliga animer. En jag har börjat titta på är The little princess Sarah. Som är efter boken En liten prinsessa. Än så länge är den jättebra och jag ser verkligen fram emot att se fler avsnitt. Tyvärr är serien bara på 46 avsnitt. ^^

Idag får min senaste deviantart bild avsluta dagen. Tyvärr kan den vara svårt att förstå till 100% om man inte sett animen.
Jag ska göra ett försök, som antagligen kommer att misslyckas, med att förklara varför han är som han är.
1. Han tål inte att folk ser ner på honom och tror att de kan bestämma över honom.
2. Han är besatt av demoner. - seriously.
Är ni intresserade av att försöka förstå så kan ni kolla på den här videon
den säger visserligen inte så mkt, men man får en inblick på hur galen killen är xP Dessutom får man sig ett gott skratt när man hör hur kassa alla är på att prata engelska. Jag fattade knappt vad de sa - allvarligt talat XD

Men men, nu ska jag spela lite och sen titta på en musikal och efter det sova. Ursäkta den fula layouten, jag är förbannad på datorn särskilt på redigeringmjukvaran, den ville inte samarbeta med mig.. men bara man kan läsa texten och se bilderna hoppas jag att ni inte bryr er allt för mkt.. klaga iaf inte på den XD

Brustna hjärtan, musik som skrämmer livet ur en och skuggor som växer

Det har varit en dag som gått upp och ner.
Blev någonlunda glad när jag insåg att jag gick upp halv två och inte halv tre - klockorna har ju vridits tillbaka en timma.
Kollade på ngn film på 3.an och sen möblerade jag om rummet. Tog en cirka 2½ timme, eftersom jag såg till att damma av allt - alla böcker, elektroniska saker, prydnadssaker m.m.

Utöver det har jag försökt skriva på min novell och fick faktiskt lite hjälp från oväntat håll - min käre bror Joel.
Men dagen har inte bara varit positiv utan också väldigt jobbig och deprimerande.
För det första fick jag en inblick på hur sorgligt min kompis liv faktiskt är. Även om hon oftast är glad när jag är med henne - nu menar jag inte att alla blir glada bara för att jag är där.
Men hon visar inte sina känslor.
På skoj frågade jag henne vilken möbel hon skulle vilja vara. Efter ett tag kom hon fram till att hon skulle vara en strykbräda eftersom man kan stoppa undan den när den inte behövs.
- folk bara kommer till henne med sina problem annars bryr de sig inte om henne.
Jag kände att jag bara ville krama om henne. Aldrig hade jag kunnat ana att hon mår så dåligt och jag kände mig hemsk som tvingade henne prata om det. Samtidigt som det kanske var bra att hon fick öppna sig för mig så att jag kunde få lyssna på hennes problem och inte tvärtom.

Dagens andra jobbiga händelse: Det var en stund efter att mamma kommit hem från jobbet, telefonen ringde och jag hörde hur min svägerska grät i luren när mamma försökte trösta henne. Eller ja, hon lyssnade på vad hon hade att säga. Iaf. Det visade sig att hon och min bror bråkat och att de gjort slut.
Det kändes väldigt sorgligt. Hur skulle jag reagera? Vems parti skulle jag ta?
Om de inte blir ihop igen, är det då okej för mig att fortsätta träffa henne? Eller ska jag klippa av de band vi har?
Livet är komplicerat och jag känner mig mer förvirrad än jag vanligtvis är. Just som jag kände att livet började ta sig en vänding inser jag att det verkligen inte är fallet.

Dagens läskiga händelse: Lyssnade på ett ganska obehagligt soundtrack idag - Exorcisten. Jag har sett filmen ett antal gånger men har aldrig reflekterat över hur stark musiken egentligen är. Visserligen var det ganska mörkt i rummet och jag hade några ljus tända som fick saker och ting att se ut som ngt de inte var. Fick för mig att skuggorna växte och stängde in mig. XD
Mycket obehagligt - var tvungen att snabbt byta musik men datorn var på gränsen att börja lagga. Vad gör man i en sån situation?
Senare när mamma kom hem lyssnade vi lite på den men ännu en gång fick jag panik. Men det som var mest mysko var när jag bad mamma komma in på rummet och lyssna. Jag sa aldrig att det var ett soundtrack från en skräckfilm men när vi satte oss i rummet sa hon helt plötsligt att det skulle vara trevligt att höra soundtracket till Exorcisten. Notering: Hon kunde omöjligtvis ha sett att det var den musiken jag skulle starta för:
1. jag hade inte öppnat upp mappen
2. mamma ser knappt utan glasögonen (hon kan inte läsa ngt på datorskärmar om man inte förstorat det)
Råkade jag skicka över mina tankar till mamma eller nåt? Det är inte första gången det händer. Minns speciellt en dag när jag gick i ettan. Vi skulle åka till badhuset dagen därpå med skolan och mamma satt och läste för mig. Under tiden drog hon fingrarna genom mitt hår och sa helt oväntat: Imorgon tycker jag du ska ha din svarta baddräkt - du vet den där nya.
Jag hade inte berättat för mamma om att jag skulle dit, men just som hon kommenterade aktiviteten satt jag och tänkte på den. Men detta har hänt flera gånger och nu för en stund sedan frågade jag Joel om han ville lyssna på det nya soundtracket jag skaffat hem. Dock sa jag inte namnet på musiken - men gav honom en hint genom att säga att den var obehaglig. Men vi har sett hur många skräckfilmer som helst, men att han lyckades gissa rätt direkt. Det var bara konstigt.

edit: Trots detta blev kvällen/natten kanske inte helt misslyckad. Efter att jag kommit hem (och skrivit min blogg) ringde min bror och frågade om vi inte hade lust att komma över en stund - en stund som sedan blev hela natten. Vi lyssnade på musik, pratade och hade allmänt trevligt. Hur vi kunde ha det efter kvällens tidigare incident är ett mysterium. Men jag tror att det var vad han behövde, att bara få slippa tänka på alla problem som kommer hela tiden. Att kunna slappna av och inte hålla en mask för han vet att vi ser igenom den ändå - vi känner honom bäst. Vi vet vad han behöver.

¿Por qué? porque la sangre nunca muere, él es mi hermano, él es mi familia.

y no hay nada más importante que eso.

nog om mig och min konstiga familj. Är vädret vackert imorgon ska jag ut och fota. Känner att jag behöver komma ut. Vill inte vara här hemma och uggla hela lovet. Nu är det filmdags och sen ska jag sova.
Oyasumi!

Nu är det höstlov!

Det börjar bli dags att gå och lägga sig och jag avnjuter min sista stund för dagen med att lyssna på Tchaikovsky's underbara Sleeping Beauty ballet.

Idag har varit en fruktansvärd dag. Mest av allt hade jag föredragit att stanna hemma i sängen och drömma vidare om dockor och gamla minnen. Förvirrade? inte så konstigt - hur ska ni kunna förstå er på mina drömmar om jag inte ens berättat om dem?
Natten mot idag drömde jag att jag var hos min föredetta kompis och lekte med barbiedockor (som var mina egna, men som hon tydligen lånat av mig). Det faktum att jag snart fyller 18 är inte relevant men jag kan inte hjälpa att undra varför jag har så konstiga drömmar.
I alla fall. Idag hade jag en helvetisk lång dag. Det hela började med att jag försov mig (!) - allvarligt talat, är det någon som är förvånad?
Som tur var hann jag med bussen och kom iväg. Var på mattestugan och lyckades göra ett antal tal och förstå dem också. Det du!
Sen kom dagens fasa nummer 1: Mediakommunikations prov.
- jag är en idiot, det har vi konstaterat tidigare. Men jag blev lite depp när jag insåg att det inte fanns en chans i världen att jag skulle få g på provet. Trevligt att behöva gå runt på höstlovet och veta det. Sen var det lunch (passade på att skriva färdigt historia arbetet - även om det skulle kunna komplenteras) för att sen få höra att det inte behöver vara klart förrän torsdagen efter lovet O_o,. Sen var det Foto A - även där hade vi prov och jag ville börja gråta. Så jävla svårt det var! jag fattade allvarligt talat ingenting utan bara skrev lite saker på måfå för att verka smartare än vad jag egentligen är. *sigh*

Fick låna hem en kamera så jag irriterade Christian med att ta mongobilder på honom - tyvärr har jag lovat att inte visa dem för allmänheten, men ni kan alltid se dem på min dator XD
Efter detta tog jag det lugnt framför datorn. Vet inte varför men det känns som att jag inte suttit vid datorn - fast det vet ni alla att jag har. Men jag märker att jag har varit ovanligt lat och inte laddat upp bilder, har inte skrivit tillräckligt. Vad gör jag egentligen hela dagarna - Mellan tisdagen och onsdagen läste jag iofs så det är en anledning men för övrigt vet jag inte.
Var hemma hos Chauline, det var allmänt kul. Vi snackade och kelade med vovvarna och katterna. *mys*
Kom hem igen, spelade in lite låtar och fick mig ett gott skratt när jag fick höra min kassa stämma. Jag passar helt enkelt inte till att sjunga. Men ändå envisas jag med att gå i kör xP
Fast det är ju stor skillnad på att sjunga "vanlig" musik och sjunga gospel och psalmer.

På lovet ska jag träffa min underbara Susanna, antagligen hänga med mina tvillingar och spela sims, mer sims och sen lite till sims. Man kan inte få nog av det. XD
För övrigt ska jag hinna se Gravitation - eftersom jag precis fått hem den. Lånade ut den i somras men så försvann den plötsligt. -.-,

Att ni orkar läsa om min tråkiga vardag - pussar till er alla och kommentera xP
det är kul att veta vad folk tycker om det här lilla miffot ^^¨

...

I skolan, som vanligt. Men det är väl bra?
När man har tråkigt glider tankarna lätt iväg och jag har börjat inse att det verkligen är något fel på mig. Jag vet att jag är trött på kvällarna men jag sitter hellre uppe och läser. Jag försover mig varje dag, blir sur över ingenting. Gnäller och klagar som en storvuxen baby. Jag kanske trots allt måste ta tag i mitt liv. Det är okej om jag själv säger det, men att behöva höra det från så kallade vänner gör bara ont.
Jag är en överkänslig människa, de flesta kanske tror att jag inte bryr mig - eftersom jag verkligen försöker att inte göra det. Men man kan inte låta bli att höra och ännu värre man kan inte låta bli att ta till sig det folk säger.
Som igår till exempel - jag trodde att jag skulle börja gråta. Visserligen var det ganska sent (typ vid elva lr nåt xP) och jag satt och ropade på katten. Men vadå då? Jag ville kela med henne, hon var så söt när hon gömde sig bakom dörren ^^ kawaii.
så sa mamma helt plötsligt att jag var irriterande och frågade om jag inte kunde gå till mitt rum istället. Det är vid såna tillfällen man blir så depp och bara vill stänga ute omvärlden. Men även om det känns som att jag måste gråta, gör jag det typ aldrig. Om det inte är en jättesorlig film lr nåt XD

Walk on - Masataka Fujishige (översatt till engelska från japanska - no duh!)
The gentle breeze and the varm
sunlight that shines through the trees that invite.
Somehow I feel like I understand.
No matter where, the feelings about you
is hidden away because of my weakness.
These feelings rides in every wind
fly high, fly away.
I never cry, every single kind of
intersections of the future pile up together.
Someday when we arrive
together we walk on the way.
Put away all your burdens, walk on the life

Såklart är det inte hela låten xP