Usted está en mi sangre, usted es mi familia.
Gracias a Dios por permitirme conocerte.
Pero quiero que tuve la oportunidad de hablar con usted.
Sé que me amó y mis hermanos.
Te amamos tambien.
Yo soy su nieta y voy a llevar con orgullo su nombre adelante.
Ahora abuelo, usted es libre de vida del dolor.
Un día, voy a caminar sobre la tierra que ama.
Cuando me siento el viento acariciar mi mejilla, entonces pienso en ti.
Nunca olvidaré que usted.
Usted vivirá en mi corazón, donde la sangre nunca muere.
Descansa en paz, mi querido abuelo.
Tårarna rinner längs med kinderna. Det verkar inte finnas något slut och jag känner mig tom och hjälplös. Min faster ringde och berättade nyheterna. Min farfar är död. Tack och lov var min pappa hos honom. Men jag som behöver min pappa just nu kommer inte få se honom på flera veckor. Det som suger mest är att jag inte ens kan ringa honom. Så jävla dåligt. Jag behöver ju prata med honom. Han behöver mig också - jag känner det.
Varför nu? Varför ska allt helvete drabba mig och min familj? Lider vi inte tillräckligt som det är?! Min bror kommer antagligen förlora jobbet, mamma får aldrig någon fast anställning, varken jag eller min bror lyckas tillräckligt bra i skolan. Släktingar dör hit och dit, massa konflikter. Gud prövar oss, han experimenterar med oss som om vi vore försökskaniner. Just hur mycket klarar de av innan de förlorar förståndet? Jag är snart redo att läggas in på sluten avdelning.
Jag har helt tappat lusten till allt. Livet känns meningslöst. Sen har man det här jävla utvecklingsstördssamtalet - eller som min kära Gaby kallar det: utskällningssamtal. Fast det kommer efter när man är hemma.
Jag kan inte tänka mig att jag klarade foto provet, varför skulle jag lyckas med den om jag inte klarade av mediakommunikationen. Jag pluggade inte - varför? Jag orkar inte. Det är inte prioriterat i mitt liv. Varför jag inte prioriterar viktiga saker är en bra fråga. Men ni vet inte hur det är att ständigt försöka hitta ett sätt som gör en glad för stunden. Anime hjälper mig fly från min äckliga verklighet. När jag ritar eller sjunger kan jag låtsas - om bara för stunden att jag är lycklig. Att livet är härligt och att man inte har något att oroa sig för.
Men så är det inte. Åh nej.
Det enda som saknas är väl att jag ska få någon sjukdom och läggas in på IVA. (intensiv vårds avdelningen)
Tyck inte synd om mig, inte för att jag oroar mig för att ni gör det. Men bara för att vara på den säkra sidan.
Ya ne.
Varför nu? Varför ska allt helvete drabba mig och min familj? Lider vi inte tillräckligt som det är?! Min bror kommer antagligen förlora jobbet, mamma får aldrig någon fast anställning, varken jag eller min bror lyckas tillräckligt bra i skolan. Släktingar dör hit och dit, massa konflikter. Gud prövar oss, han experimenterar med oss som om vi vore försökskaniner. Just hur mycket klarar de av innan de förlorar förståndet? Jag är snart redo att läggas in på sluten avdelning.
Jag har helt tappat lusten till allt. Livet känns meningslöst. Sen har man det här jävla utvecklingsstördssamtalet - eller som min kära Gaby kallar det: utskällningssamtal. Fast det kommer efter när man är hemma.
Jag kan inte tänka mig att jag klarade foto provet, varför skulle jag lyckas med den om jag inte klarade av mediakommunikationen. Jag pluggade inte - varför? Jag orkar inte. Det är inte prioriterat i mitt liv. Varför jag inte prioriterar viktiga saker är en bra fråga. Men ni vet inte hur det är att ständigt försöka hitta ett sätt som gör en glad för stunden. Anime hjälper mig fly från min äckliga verklighet. När jag ritar eller sjunger kan jag låtsas - om bara för stunden att jag är lycklig. Att livet är härligt och att man inte har något att oroa sig för.
Men så är det inte. Åh nej.
Det enda som saknas är väl att jag ska få någon sjukdom och läggas in på IVA. (intensiv vårds avdelningen)
Tyck inte synd om mig, inte för att jag oroar mig för att ni gör det. Men bara för att vara på den säkra sidan.
Ya ne.
1 kommentar:
Tänker på dig, saknade dig idag.
Skicka en kommentar