Med urinvägsinfektion som stigit upp till njurarna kan man inget annat än tycka synd om sig själv. Ryggen värker och mår illa. Fryser också, jävla helvete alltså.
Lyssnar på min och Robins låt och känner hur tårarna sticker i ögonen. Det är bara för en natt men det känns så fel. Vill vara hemma hos honom, vill att han värmer mig när jag fryser och tar hand om mig när jag mår dåligt. Sen finns det ju alltid en risk att jag inte är frisk nog att åka hem än...
Hela gårdagen har varit ett riktigt helvete. Vaknade vid halv sex med världens smärtor så fick ta smärtdämpande direkt och sen försöka somna om. Gick upp vid halv tio och kunde knappt röra mig så la mig i soffan och såg på en film. Robin var tvungen att åka till sina föräldrar för att hämta lite papper och under tiden blev jag bara sämre och sämre. Började frossa och hela kroppen värkte, kunde knappt resa mig upp och varje steg jag tog stack som tusen knivar i ryggen på mig.
Lyckades ringa mamma och hon försökte ringa upp Robin så att han kunde komma hem igen. Blotta tanken på att vara ensam i en sådan situation skrämde mig till tårar och jag blev allt mer hysterisk som klockan tickade iväg. På andra sidan luren bad mamma mig hela tiden att lugna ner mig och efter vad som kändes som en evighet kom Robin. Vi fick skjuts upp till akuten av Robert som kört från Borlänge bara för att hjälpa oss så står i evig tacksamhet till honom. Ibland inser man inte hur beroende man är av bil alltså.
På akuten hänvisades vi till infektionsmottagningen och det konstaterades att jag hade 39,4 i feber. I vilket fall som hade vi tur att det inte var mycket folk på mottagningen så vi fick hjälp relativt fort och de tog en massa prover på mig. Sen efter ännu en väntan bestämdes det att jag skulle stanna över natten så jag kördes ner till avdelningen och fick dropp och antibiotika. Robin höll mig sällskap större delen av kvällen, han åkte även hem och hämtade datorn, en god bok, lite filmer och så mina hörlurar - mega important säger jag bara.
Fick fruktansvärd värk och började frysa så fick extra täcke och sen tittade vi på South Park och mumsade på smörgåsar och te. Vid nio gick Robin hem och jag kände mig väldigt ensam. Ändå delar jag rum med en annan kvinna, men pratar inte direkt med henne. Har liksom inget att prata om så det känns rätt meningslöst. Sov en stund mellan elva och tolv eftersom jag visste att jag skulle få mer antibiotika då sen fick jag hög feber igen och var tvungen att byta om till torra kläder. Allt som allt sov jag kanske en fyra timmar under natten så resten spenderades med att lyssna på musik för att få tiden att gå.
Längtar hem men känner ändå att jag är i goda händer. Hade inte varit fel med lite sällskap bara. :P
Lyssnar på min och Robins låt och känner hur tårarna sticker i ögonen. Det är bara för en natt men det känns så fel. Vill vara hemma hos honom, vill att han värmer mig när jag fryser och tar hand om mig när jag mår dåligt. Sen finns det ju alltid en risk att jag inte är frisk nog att åka hem än...
Hela gårdagen har varit ett riktigt helvete. Vaknade vid halv sex med världens smärtor så fick ta smärtdämpande direkt och sen försöka somna om. Gick upp vid halv tio och kunde knappt röra mig så la mig i soffan och såg på en film. Robin var tvungen att åka till sina föräldrar för att hämta lite papper och under tiden blev jag bara sämre och sämre. Började frossa och hela kroppen värkte, kunde knappt resa mig upp och varje steg jag tog stack som tusen knivar i ryggen på mig.
Lyckades ringa mamma och hon försökte ringa upp Robin så att han kunde komma hem igen. Blotta tanken på att vara ensam i en sådan situation skrämde mig till tårar och jag blev allt mer hysterisk som klockan tickade iväg. På andra sidan luren bad mamma mig hela tiden att lugna ner mig och efter vad som kändes som en evighet kom Robin. Vi fick skjuts upp till akuten av Robert som kört från Borlänge bara för att hjälpa oss så står i evig tacksamhet till honom. Ibland inser man inte hur beroende man är av bil alltså.
På akuten hänvisades vi till infektionsmottagningen och det konstaterades att jag hade 39,4 i feber. I vilket fall som hade vi tur att det inte var mycket folk på mottagningen så vi fick hjälp relativt fort och de tog en massa prover på mig. Sen efter ännu en väntan bestämdes det att jag skulle stanna över natten så jag kördes ner till avdelningen och fick dropp och antibiotika. Robin höll mig sällskap större delen av kvällen, han åkte även hem och hämtade datorn, en god bok, lite filmer och så mina hörlurar - mega important säger jag bara.
Fick fruktansvärd värk och började frysa så fick extra täcke och sen tittade vi på South Park och mumsade på smörgåsar och te. Vid nio gick Robin hem och jag kände mig väldigt ensam. Ändå delar jag rum med en annan kvinna, men pratar inte direkt med henne. Har liksom inget att prata om så det känns rätt meningslöst. Sov en stund mellan elva och tolv eftersom jag visste att jag skulle få mer antibiotika då sen fick jag hög feber igen och var tvungen att byta om till torra kläder. Allt som allt sov jag kanske en fyra timmar under natten så resten spenderades med att lyssna på musik för att få tiden att gå.
Längtar hem men känner ändå att jag är i goda händer. Hade inte varit fel med lite sällskap bara. :P
