Tiden har gått så fort men jag minns fortfarande dagen då mitt liv förändrades... Det var den andra November, 2002. Jag tillsammans med, min bror och mina kusiner satt förväntansfulla och väntade på att min mamma skulle komma hem med våra två nya familjemedlemmar. Den ena hette Spicey och var en svartvitt liten spinkig sak med gröna ögon - alltså extremt gröna ögon. Den andra hette Smiley och var gråröd med bruna ögon. Smiley hade inga problem med att anpassa sig, men Spicey var väldigt skygg av sig och det dröjde några månader innan hon kände sig helt bekväm. Tja, efter det hände inte så mycket tills vi fick se vad Spicey gick för. Hon hade nämligen en ovana som är riktigt otrevlig - hon var inte rumsren. Men vi stod ut med henne i hopp om att hon skulle förändras. Men det hände ju aldrig. Så nu tog vi det grymma beslutet om att låta henne somna in.
Jag skulle egentligen till skolan - vi hade multimedia och skulle kolla på film. Men eftersom Spicey skulle avlivas kände jag att jag var tvungen att följa med. Bilresan dit var smärtsam. Spicey jamade hela tiden och det hördes tydligt på henne att hon var orolig. Jag försökte lugna ner henne genom att klappa henne, men det fungerade inte direkt.Väl där hos veterinären, dröjde det inte länge förrän vi blev visade till undersökningsrummet. dem förklarade hur det gick till och frågade om vi ville stanna kvar. Då kände jag att jag inte skulle klara av det utan gick ut och satte mig hos morfar i väntrummet. Alla känslor kom fram och jag grät. Jag hade aldrig anat att det skulle göra så ont att förlora min katt.
Nu har jag huvudvärk - det är inte ofta jag gråter och jag är dessutom trött. men livet måste gå vidare och har massa inlämningar till skolan.
Jag ska aldrig glömma dig min älskade Spicey. <3333
