Halloween: Hemska minnen och tråkiga dagar.

Om dagen varit intressant eller tråkig vet jag inte. Förlorade tidsuppfattningen totalt. När Joel frågade om jag inte kunde låta honom gå och lägga sig hade jag god lust att skälla på honom och predika om att ungdomar ska stanna uppe till minst två under lov. Sen insåg jag att klockan var fyra på morgonen.
Vad hände egentligen?!

Jag var helt bergsäker på att klockan bara var tolv. Det var som tidigare på kvällen... eller ja natten. På Halloween är det meningen att man ska klä ut sig och sånt, så jag tog lite bilder - utklädd till en psykopat. Behövde bara lite smink så var jag klar. XD
Iaf, så jag bestämde mig för att vara en stylist också. Därför fixade jag till Joels hår och när mamma plötsligt kom hem trodde jag att hon fått sluta tidigare. "att sluta kvart i elva istället för hel kallar jag inte att sluta tidigare." Hon menar på att man bara skippar formaliteterna.

Dagen i sig har varit tråkig - sov till ett och kollade på tv. Efter det har jag försökt fixa datorn - tydligen har det kommit något virus och jag vet inte hur jag ska fixa det. För att vara på den säkra sidan har jag iaf bränt ner mina bilder, mina texter och min musik. Jag tänker inte gå igenom samma skit igen.
Men då varken jag eller min bror förstod oss på hur man skulle ta bort viruset bestämde jag mig för att be min kära kusin titta på datorn. Hur jag ska få tag på honom är ett mysterium - men annars finns det säkert någon annan som kan hjälpa mig. :P

Har målat med vattenfärger idag. Hela två bilder faktiskt XD
den ena blev på Echizen Ryoma (pot) och den andra på min söta livskamrat Kuma chan no Tala. xP Med tanke på att jag gjorde en snabbskiss av förstnämnda måste jag säga att det blev jävligt snyggt. Men för övrigt är bilden ruskigt ful xD proportionerna stämmer inte och jag glömde rita det viktigaste i bilden - hans rack. Hur ska man kunna se att han spelar tennis om han inte håller i sitt rack?! XD jag är misslyckad.
Har inte skrivit på min novell särskilt mycket idag. Jag fick en chock när jag kollade upp faktan kring historien och insåg att tidslinjen inte stämde överens med animen/mangan och att jag skrivit fel på flera ställen. Så nu får jag återvända till mind-map stadiet T_T
fy fan asså!

Sen har jag suttit och funderat över Guillain-Barre Syndromet (Nervinflamation) Vafan är det för något och hur behandlar man det? opererar man? - hur tidigt kan man komma upp och röra sig? Jag vet att när man opererar ryggen vill läkarna helst att man kommer upp och rör sig så fort som möjligt. Men man kan inte träna - och man kan inte bli helt återställd på två månader... eller? För det låter väldigt långsökt. Ännu en gång är tidslinjen helt fucked up! Gah! jag hatar när jag inte förstår saker och ting. Varför ska allt vara så himla komplicerat?!

läste en blogg om en tjej som haft GBS - det hon skriver är väldigt sorgligt och djupt. Man försöker känna med henne, men det är omöjligt för man kan inte sätta in sig i den situationen: Att musklerna plötsligt slutar fungera som om någon huggt av dig dina ben.
Jag kan inte låta bli att fundera över om jag har någon slags nervsjukdom, har fruktansvärt mycket problem med mina knän och jag kan inte springa. Hur tror ni det känns när man ska vara med på gympan? Men visst låt mig springa 100 meter så snabbt jag kan och så kan vi alla skratta när jag sen snubblar. Jag kan pratiskt taget inte gå efter det. Mina ben blir som spagetti och det gör ont, så vädigt ont. Tänker alltid tillbaka till en idrottslektion vi hade när jag gick på sannarp. Vi körde staffett träning. Där man går från station till station. I alla fall - jag och min exkompis tävlade om vem som kunde göra bäst ifrån sig. (självklart vann hon för hon var alltid bättre än mig - förutom i engelska dvs. xP) När vi kom till bänken där man skulle göra step-ups började mitt problem visa sig. Jag hade gjort ett antal step-ups när jag plötsligt ramlade omkull och slog i mig på bänken. Min kompis hjälpte mig upp och ville ta med mig till skolsköterskan, jag visste vad problemet var och nekade hennes hjälp. Jag låtsades inte bry mig om det men på insidan krossades mitt hjärta av att jag inte klarade av en sån enkel uppgift. Ett annat tillfälle var när vi skulle träna friidrott. Ingen bra ide - så mycket kan jag ju säga. Sprang hundra meter och sen kunde jag inte vara med på gympan. Hade problem resten av dagen och sen var det ju cykelturen hem - fruktansvärt!

För att gå vidare till dagens ämne: Halloween.
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Fick ett sms från en kompis där de önskade mig en glad halloween. Tyvärr kan jag inte njuta av denna helg längre eftersom jag förknippar den med min gudfaders död. Han dog för några år sedan men jag skäms fortfarande över hur kall jag var mot honom. Han har alltid betytt mycket för mig men som barn var jag väldigt skygg och brukade gömma mig för honom. Varför, ja det kan man ju fråga sig. Jag har alltid varit ett konstigt barn. Tänker tillbaka till tillfället då min pappa berättade de sorgliga nyheterna. Det var som om att det inte kunde sjunka in och jag satte mig och kollade på tv som vanligt. Jag har alltid undrat om det inte är något fel på mig - min gudfar - en person som står mig nära. Jag brydde mig inte ens när han dog. Jag varken grät eller visade något tecken på någon form av sorg.
Vi åkte på begravningen - fortfarande hade jag inte visat ett enda tecken på att jag var ledsen över hans död. Jag skämdes något otroligt när jag kramade om min faster och hennes två barn. Men sen kom det till slut. När musiken började spelas i kyrkan - då kom alla känslor fram och jag grät tills tårarna tog slut. Jag har nämnt det innan, men jag säger det igen. Musik har en otrolig stark inverkan på mig. Den hjälper mig formulera mina känslor och ger trygghet, styrka och tröstar. Ännu idag när tänker jag på min gudfar hänger jag med huvudet och torkar tårarna som hotar med att falla. Egentligen är det så med alla nära som gått bort. Min andra gudfar - jag tänker på allt elakt jag sagt till honom. Jag visade aldrig någon respekt. Och ändå är jag en sån person som predikar om hur viktigt det är att visa respekt till andra och speciellt till äldre. Men den person jag saknar mest är nog ändå mormor, hon var den person som stod mig närmast och jag saknar henne så mycket. Hon brukade ta hand om mig och mina bröder när min mamma jobbade om nätterna. Vi hade alltid kul tillsammans och jag ska aldrig glömma våra stunder då vi spelade kort eller när hon försökte lära mig finska. *ler sorgset* Hon var en sådan typisk människa som alltid gav men som aldrig bad om något tillbaka.

Men nu ska jag inte sitta här och klaga över hur patetiskt och jobbigt mitt liv faktiskt är. Man får ta det med en klackspark och tänka på att det finns de som har de värre.

Oyasumi Nasai! eller rättare sagt. Ohayo! (klockan är ju faktiskt över halv sju) xO