...

I skolan, som vanligt. Men det är väl bra?
När man har tråkigt glider tankarna lätt iväg och jag har börjat inse att det verkligen är något fel på mig. Jag vet att jag är trött på kvällarna men jag sitter hellre uppe och läser. Jag försover mig varje dag, blir sur över ingenting. Gnäller och klagar som en storvuxen baby. Jag kanske trots allt måste ta tag i mitt liv. Det är okej om jag själv säger det, men att behöva höra det från så kallade vänner gör bara ont.
Jag är en överkänslig människa, de flesta kanske tror att jag inte bryr mig - eftersom jag verkligen försöker att inte göra det. Men man kan inte låta bli att höra och ännu värre man kan inte låta bli att ta till sig det folk säger.
Som igår till exempel - jag trodde att jag skulle börja gråta. Visserligen var det ganska sent (typ vid elva lr nåt xP) och jag satt och ropade på katten. Men vadå då? Jag ville kela med henne, hon var så söt när hon gömde sig bakom dörren ^^ kawaii.
så sa mamma helt plötsligt att jag var irriterande och frågade om jag inte kunde gå till mitt rum istället. Det är vid såna tillfällen man blir så depp och bara vill stänga ute omvärlden. Men även om det känns som att jag måste gråta, gör jag det typ aldrig. Om det inte är en jättesorlig film lr nåt XD

Walk on - Masataka Fujishige (översatt till engelska från japanska - no duh!)
The gentle breeze and the varm
sunlight that shines through the trees that invite.
Somehow I feel like I understand.
No matter where, the feelings about you
is hidden away because of my weakness.
These feelings rides in every wind
fly high, fly away.
I never cry, every single kind of
intersections of the future pile up together.
Someday when we arrive
together we walk on the way.
Put away all your burdens, walk on the life

Såklart är det inte hela låten xP