Mycket snack men ingen verkstad

Mina planer har gått helt åt helvete. Alex kan inte komma och bo här, Tess är antagligen sur på mig. Det är väl som när jag bråkade med Emma. Eller egentligen var det tvärtom men men spelar roll. Tess tror inte att hon och jag kan vara vänner eftersom jag hela tiden sviker. Jag sviker alla hela tiden... säger dem det för att få mig att må bättre eller vad är det frågan om?! Visst jag förstår att det är jobbigt att jag hela tiden måste tacka nej till erbjudanden om att få följa med. Men det finns ett bestående problem som alltid kommer att förfölja mig. Jag har aldrig pengar! och särskilt denna månaden har jag varit fattig som en kyrkråtta. Danielle var nästintill tvungen att dra med mig till caféet igår eftersom jag gnällde om att jag inte hade pengar och det kändes så fånigt.
Nu vill Tess att vi ska ut på krogen, sen åka hem till Patrik. Men var ska jag få dem pengarna ifrån? Dra fram dem ur röven eller?! Ursäkta ordvalet men jag blir förbannad när de tror att allt är så enkelt. Sen kommer jag aldrig med idéer om vad man kan hitta på och göra. Men ursäkta att vi har delade intressen. Så fort jag ens försöker komma med ett förslag tittar alla snett på mig och jag drar mig ihop till min lilla hörna och säger inte ett knyst.

Idag fyller mamma år, jag ville att vi skulle fira henne hela dagen och ha mysigt tillsammans som familj. Men nä hon skulle arbeta så det fick räcka med en lunch. Sen körde pappa hem oss och vi drack te och pratade. Jag läste även upp min dikt om farfar till pappa, han tyckte den var fin. ^-^ Pappa frågade mig varför jag är dum mot mig själv, eller ja han använde inte dem orden. Men det är ju det jag är... jag hade inget svar. Vet inte vad som är bäst att svara på en sån fråga. Kanske för att jag hellre tar ut smärtan på mig själv istället för de människor som jag älskar runt omkring mig? Saa, who knows?

Mitt hjärta gör ont O.o det känns typ som att det ska poppa ut från kroppen eller nåt. Ögonen är tårfyllda och jag vill skrika. Kanske gå in i rummet och sjunga (läs: skrika) av mig lite?

Varför måste allt jämt gå åt helvete med mig?! igår var en helt underbar dag och nu ska det bli såhär. Pappa säger att vänner som behandlar en så och som inte förstår att man faktiskt har det jobbigt ibland är inte värda att ha. Frågan är: är det jag som måste ändra på mig? på vilket sätt i så fall? Vad är det jag behöver göra?
Visst jag gömmer mig i mitt rum där jag är trygg, där ingen kan skada mig. Jag vill inte gå ut på stan, va fan ska jag där och göra? Jag känner mig jämt som det tredje hjulet när jag är med mina vänner. Är det så det ska vara?

When I close my eyes I see a little girl running towards me. She's wearing a cute dress with flower pattern. I reach out my hands to her and she smiles brightly, her eyes sparkling... When I open my eyes I am once again faced with my disgusting truth.

Oyasumi...