helt meningslöst...

Jag har grävt mig ett hål som jag inte kan ta mig upp ifrån. Skolarbete efter skolarbete ligger på hög och jag vill bara straffa mig själv när jag misslyckas. Var inne på adela för en stund sen och såg betyget för psykologi uppgiften. Jag skäms över mig själv, mamma säger att det var ett bra betyg. Hur kan ett VG vara bra?! Hur?! Jag som vill ha mvg, det är inte acceptabelt att få vg.
Idag har jag allvarligt funderat över att byta skola, kanske att helt hoppa av skolan. Men jag vet fortfarande inte vad jag ska göra utan jobb, inga pengar. Vem vill ha någon som inte ens gått ut gymnasiet?

Jag hatar allt och alla just nu, vill bara låsa in mig själv. Låtsas som att allt är tipptopp. Ännu en gång har jag visat min ilska, men det var för att vissa människor i min omgivning verkar få en kick av att göra mig förbannad. Att trycka ner mig i jorden och stampa på mig. Jag tänker inte låtsas om ngt annat, jag är svag och patetisk. Förtjänar inte ens att leva. Men ändå gör jag det.
Vill bara gråta, vill bara skrika, men kan varken eller. Önskar jag fick styrkan att ta itu med allt, men hur? När ska jag orka?

Och hela tiden kommer nya, ännu svårare saker man måste handskas med. Som den där jävla debatten - jag hatar verkligen den. Eller alla jävla uppgifter i mediekommunikationen - jag önskar att vi slapp läsa det ämnet. Sen har vi; historia, svenska, engelska, foto, religion, textkommunkation, samhäll... Jag hatar mycket nuförtiden, jag som alltid brukar säga att man inte ska hata, att man ska vända andra kinden till. Men jag är så jävla skenhelig.
Säg inte att jag har fel, tyck inte synd om mig. Säg inget. För ni vet att det är sant. Nu ska jag äta, sen lyssna på musik och läsa en novell. För jag måste få koppla av - få glömma.
Annars lär jag göra som min kusin... och det vill vi väl inte? eller jag vet faktiskt inte - jag vill nog ändå...