Det är först när man ses igen som man inser hur mkt man saknat varandra.

Dagar och nätter ligger jag och funderar över vad det är jag vill med livet. Kanske, bara kanske har jag en aning om vad jag vill jobba med - Jag vill nog utbilda mig till undersköterska. Sen kan man alltid läsa vidare till något annat, men det är iaf en färdig grund. Jag vet att media är inget för mig - blotta tanken att ställa mig framför kameran skrämmer mig och jag är inte tillräckligt duktig för att jobba bakom kameran heller för den delen. Mina writingskills är inte i klass med en journalist - dessutom hatar jag att intervjua och ringa upp massa människor XD

Men att ta hand om andra, att veta att någon verkligen uppskattar att man finns där, det är mer för mig. Jag har alltid velat jobba med barn så varför inte liksom? Problemet blir ju att jag får börja om från ettan igen och att jag måste byta tillbaka till Sannarp. Men nu är ju inte min nemesis där så det är nog inget att oroa sig för.

Jag har suttit och gått igenom för- och nackdelar med att byta skola och fördelarna väger över. Det enda som jag tänker på dock är att jag skulle bli tvungen att lämna mina vänner och det är det som är jobbigt. Tro det eller ej, men ni betyder jätte mycket för mig. Kommer aldrig att kunna tacka er nog för det ni gjort. Men jag måste vara självisk här och följa mitt hjärta. Jag vet att jag inte kommer att lyckas på LBS, det var helt enkelt inte meningen. Lite sorgligt i och med att jag kände att jag äntligen var på rätt plats, men sen visade sig att jag hade fel. :/

Nog om det, idag var jag i Kristianstad med hela familjen. Det var trångt i pappas lilla bil men det var samtidigt den mysigaste resa jag gjort på länge. Vi lyssnade på mammas mp3 och sjöng tillsammans både fram och tillbaka, flum ftw!
Egentligen hade jag tänkt lata mig framför datorn idag eller sova igen de timmar jag missade under natten XD Men när pappa ringde och frågade om vi hade lust att följa med kunde jag helt enkelt inte tacka nej. Har ju inte sett farmor på länge och ville verkligen träffa henne, särskilt eftersom hon just nu ligger på sjukhus.
När vi kom dit var min faster redan där och farmor pratade i telefon. Vi kramade varandra länge och jag fick äntligen chans att tacka farmor för den vackra ringen jag fått i födelsedagspresent. Men sen hände det bästa på länge. Min kusin, som jag inte träffat på flera år var också på besök. Det kändes så konstigt att se henne. Senast vi träffades lekte vi med barbies på mitt rum och dansade till Spice girls. xD Nu såg hon plötsligt så vuxen ut och jag ville bara gråta när jag kramade om henne. Det gjorde hon nästan också. Hon trodde att hon drömde när hon såg hela min familj samlad. Hon sa hela tiden att hon var så chockad över att se oss. En stund senare kom min farfar på besök, eller ja inte min riktiga - men ni förstår nog vad jag menar XD

Vi satte oss i fikarummet och drack kaffe och pratade om allt mellan himmel och jord, det var minst sagt mys. Klockan sprang iväg och det var dags för oss att åka hem, men först fick jag lova att åka till malmö på sportlovet - hoppas bara att jag lyckas hålla det XD Vi ska tydligen festa ^^¨ inget jag är direkt bra på, det kan jag ju medge på en gång. Fast jag ser verkligen fram emot det, saknar mina kusiner. :)
Innan vi lämnade stan åkte vi och handlade eftersom Christian insisterade på att skånsk mjölk är godare än den vi kan köpa här hemma XD Det ligger dock något i det ^^¨
Det var skumt i affären - vi typ tappade bort oss, sen fick jag panik när jag inte kunde hitta mina älskade bröder som lämnade mig ensam. I was like a lost puppy XD
Sen begav vi oss hemåt, men stannade på McDonalds på vägen för att käka lite. Bukfylla - som jag kallar det ^^¨ Vid sju, åtta tiden var vi hemma. Mamma lagade riktig mat till oss och jag fick tiden att gå genom att sjunga och dansa för mig själv. Ingen får se när man är så pinsam XD

Men nu orkar jag inte skriva mer... xP jag är lat som alltid.

Oyasumi, Mata ashita.