bläää

Åh vad ni äcklar mig ni falska människor. Ni säger en sak och menar en annan, går bakom ryggen och gör er till. Jag förstår det helt enkelt inte.

Fick ett sms i lördags, då när jag satt hemma med min underbara familj och väntade på middag. I sms:et stod ett påstående. Inte denna helgen heller va? frågade personen. Det var sårande och ännu en gång fick jag det kastat i ansiktet. Jag är en svikare som aldrig ställer upp för mina vänner. Men vafan, måste ni ut varenda jäkla helg? Och vad är det med attityden? Har jag gjort mig förtjänt av den eller?

Vissa saker i livet måste man bara inse. Att jag är fattig är en av dem. Blev nästan knäck häromdagen när jag räknade ihop hur mkt pengar jag skulle ha att röra mig till slutet av februari. Skrämmande lite faktiskt. Och det hjälper inte att det är så många som fyller år. Skäms över att jag inte ens har råd att köpa en present. Och det behöver inte ens vara något dyrt. :/

Så när folk klagar över att man aldrig följer med på något blir man deppig. Som om att man inte vill hänga med dem för att man tror att man är bättre. Åh så irriterande.

Men nu till något positivt.
Rotade igenom allt jävla skit jag har i rummet och hittade gamla noveller som jag skrivit. Så ska läsa dem innan jag går och lägger mig. Möblerade om, dammsög och gjorde det mysigt i rummet. Så nu har jag åter igen en ordentlig hörna där jag kan arbeta ^^ Får se hur länge jag orkar ha det såhär. :) Imorgon är det skola och då får man träffa alla härliga människor. Också något att se fram emot. Dock är jag inte lika pepp på temavecka, men det kunde vara värre. ^^

och innan vi avslutar så får ni ngt "trevligt" av mig. Vet dock inte när jag uppdaterar skiten. Kanske efter fredag, om jag inte snackar med handledaren tidigare. :)

Read me ;)

Att vara deppig

Det här med att må dåligt, har säkerligen gått igenom det tidigare men det är ett problem som kommer tillbaka hela tiden. Dock lär man sig hantera den och man bygger upp murar kring sig som ingen ska se igenom. En trygg mur som man kan gömma sig bakom och dölja sin sårade själ.

Jag ser och jag hör. Det är inte bara jag som känner att livet är helt meningslöst och att man inte finner sin plats i ledet. Inte bara jag som ständigt undrar varför man ens vaknar om morgonen. Inte bara jag som försöker förstå vad det är som gör att man ständigt känner sig så deppig.

Samtidigt är jag väl medveten om att det är en miljoner saker i livet som tillsammans gör att man känner sig nere. Därför blir det så svårt när man får frågan: "Varför mår du dåligt då? Vad är det som är så jobbigt?" Om jag visste, hade jag löst problemen själv och sluppit dumma frågor.

Det gör alltid lika ont när man får veta att de människor man älskar så mycket mår dåligt. Är det inte familjen så är det vänner. Man tror att alla andra runt omkring en är lyckliga och har perfekta liv. Men så är det inte. Vi är inte så ensamma som vi ibland tror.

Om vi talar om vänner...
Ibland kan de säga saker utan att egentligen tänka på just vad de säger. Detta säger jag därför att jag själv råkat säga en del saker som jag sedan inser låter både dumt och elakt. Men samma sak har även hänt mig ett antal gånger. Man blir förlöjligad, trivialiserad och sårad, bara för att en så kallad kompis inte tänker efter när de säger något.

Visst, ibland vet man inte att en så simpel sak som att ge ett smeknamn till någon kan kännas jobbigt. Jag hatar att bli kallad för Carro. Jag associerar det med tiden då vi gick i sjuan, en tid jag vill glömma. En tid som jag verkligen hatade. Att gå till skolan var det värsta som fanns. Det var som ett helvete som aldrig verkade ta slut. Dag ut och dag in skulle vi torteras, mest verbalt. Tack och lov aldrig fysiskt, kanske lite på gympan dock. Men samtidigt är den verbala mobbningen nästan värre. För sår läker men psyket tar större stryk.

En sån dum kommentar som: Du är en idiot, du är fet, du är ful... det hänger med en i flera år och formar en som person. Från att ha varit ändå rätt självsäker och öppen blev jag under loppet av några månader en tillbakadragen person som aldrig vågade ta för sig.

Nu känns det dock som att jag mer och mer vågar säga vad jag tycker och tänker. Jag bryr mig helt enkelt inte på samma satt längre om vad folk ska tycka. Klaga på mitt utseende, klaga på min klädsel, klaga på mina intressen, klaga på mig. Vem bryr sig? Inte jag iaf.

Varför ska man vara rädd att vara sig själv? Varför är det en negativ sak att stå ut från mängden?

...

Det är frustrerande, irriterande, det gör mig galen och förbannad. Folk ser inte, de hör inte, jag finns inte. Så enkelt är det.

Pratade med en tös idag som jag inte pratat med sen nyårsnatten då vi önskade varandra gott nytt år. Nu är vi här nästan en månad efter och pratar om allt mellan himmel och jord. En person som jag trivs så otroligt mycket med och som gav ljus till mina mörka dagar under tiden jag gick på Sannarp. Visst, det var flera personer i min klass som jag älskade att hänga med, men hon var speciell. Vi var så jämlika med varandra, tänkte likadant och var likadana, men ändå så olika.

Gick till affären med idioterna och gick sen hem till brorsan för en kopp te och middag. Det var för några timmar sen och man sitter fortfarande kvar i vardagsrummet och skiver här i bloggen och lyssnar till Joels filosofierande.

Det är rätt sorgligt faktiskt. I skolan ser vi en version av Joel men han är en helt annan person när han är hemma. Visst, han skojar mycket och är oftast en glad person. Men han är även en djup själ som har känslor och som mår dåligt precis som alla andra. Det gör så ont att höra att han känner att alla ser honom som ett stort skämt och aldrig tar honom på allvar. Men jag vet... hoppas det är någon tröst för honom... jag förstår, familjen förstår.

Men vem förstår mig egentligen?

"Några minuter till..." var min första tanke i morse när klockan började ringa. Funderade även på om jag inte skulle sova vidare och gå på eftermiddagens lektioner och skippa läxstugan. Men eftersom jag lika gärna kunde gå dit pallrade jag mig upp och gjorde i ordning. Gick ut och väntade på bussen - som såklart var sen på grund av vädret. Tack och lov fick jag ingen frånvaro för att jag kom försent. :D

Skrev färdigt en svenska uppgift och fortsatte sedan med projektarbetet. Konstigt nog lyckades jag få lite gjort iaf och ska fortsätta senare. Åt lunch och jobbade med delrapporten under lektionen. Kan ju inte säga att jag såg fram emot scenisk produktions lektionen. Den brukar vara seg och tråkig. Men idag var inte som alla andra gånger. Visst, vi satt i värsta tråkiga mötet jätte länge och jag ville bara komma därifrån så fort som möjligt. Sen kom vi fram till att vi skulle göra några små sketcher och parade ihop oss två och två - de som ville framföra något.

alla var mer eller mindre duktiga, med tanke på att vi fick typ fem minuter på oss att förbereda oss och det var intressant att se hur de förändrades när de stod på scenen. Blev överlycklig när jag och min partner fick beröm av läraren. Helt sjukt. Jag som knappt vågar ställa mig på scenen. :D

När jag kom hem såg jag en stund på tv och kopplade av, sen övade jag rösten lite och ritade på dörren, på ett papper asså som jag tejpat fast. Det var trevligt. :) Efter det blev det en promenad med underbara Matilda, det var kallt men så himla mysigt. Pratade om allt mellan himmel. ^^
















Matte na!

Jag kan inte minnas när jag var så här förvirrad som jag är just i denna stund. Kollade min mail och såg att jag fått ett svar på ett mail jag hade skickat på nyårsafton. Ett mail jag hade skrivit för att jag just då kände mig så ensam och bara ville prata med någon. Eller det var ju inte vem som helst, det var ju han, från somras, som jag dissade då han inte verkade ha någon tid för mig.

Varför gör jag detta mot mig själv?
Varför tillåter jag mig själv behandlas på detta vis? Dagen som ändå varit relativt bra vändes i ett ögonblick då jag läste vad han skrev. Han var jätteglad över att jag skrivit till honom och var intresserad av vad som hänt i mitt liv. Damn har till och med gett mig ett smeknamn som ingen kallat mig för innan. Tydligen är mitt nya smeknamn Lina. Dock vet jag inte vad han vill. Är han intresserad av mig eller vill han bara ha min vänskap? Frustrerande att inte veta.

Har iaf bestämt att jag ska fundera i några dagar på ett bra svar att ge honom. Vill inte svara nu när jag är som mest förvirrad utan vill låta det vila lite, ta en dag i taget tills jag känner mig redo.

Matte na

Så sitter man här igen. Det är kallt och eländigt ute, blåser och snöar. Usch säger jag bara. Jag vill ha vår och värme och det nu!

Igår spenderades större delen av kvällen vid skrivbordet - pärla en ny platta. Blev nöjd med den faktiskt. Bilder finns på facebook ^^ Skippade även gympan, hade ont i knäet efter att ha skadat mig när jag skulle av bussen. Den tvärstannade och jag råkade smälla i knät i en skruv. Aj...

Idag blir det antagligen träning, om jag inte är helt slutkörd när jag kommer hem från skolan - fast det borde inte vara några problem. Fick en ny trevlig uppgift idag, vi ska marknadsföra nya grejer. Åh vad kul, typ inte. Kan dock inte klaga på min grupp allt för mycket, det enda negativa är att en gruppmedlem har en tendens till att inte dyka upp i skolan. jaja, vad gör man?

skriver mer senare, om jag har tid och lust. Nu ska jag rita en stund innan lektionen börjar. ^^

matta ne!

Natten mot den 24

För sju år sedan var det en vanlig skoldag. Jag åkte till skolan och hade tråkigt och allt var som det brukade. Men när jag kom hem den eftermiddagen var det en konstig stämning i hemmet. För det första var mamma inte hemma, vilket hon vanligtvis var. Mina bröder tvingade direkt hem mig till min moster och jag protesterade hela vägen. Jag ville absolut inte lämna hemmet, jag var trött och gnällig.

När vi kom hem till moster hörde jag hennes sambo säga ett litet ord på spanska och det räckte att jag såg mina kusiners ansiktsuttryck för att förstå vad det hela handlade om. Det vi fruktade och visste skulle komma hade hänt. Dagen då hon inte skulle finnas mer. Jag brast i gråt och tårarna ville inte sluta rinna längs med kinderna.

Just det här datumet känns hårdast av alla. Jag älskade min mormor så mycket och det smärtar att tänka på henne. Men jag är mer rädd för att jag ska glömma henne om jag inte tänker på henne och skulle aldrig förlåta mig själv då.
______________________________

Har fått två inbjudningar till fest denna dag. Men det kändes inte rätt. Jag kan inte festa på en dag som denna. Visst, man kanske inte ska sitta och gråta och vara deprimerad, men varför ska man ut och festa om det inte finns en så kallad giltig anledning - typ som att någon fyller år. Nu känner jag ingen som gjorde det, så jag bestämde mig helt enkelt för att vara hemma och njuta av lugnet i mitt rum.

Blev faktiskt sårad när en kompis till mig verkade sur över att jag tackade nej till inbjudningen. Han var ute med sina polare och de ville alla att jag skulle komma med. Jag uppskattar att de vill ha med mig och att de tycker att jag är såpass trevlig att hänga med. Men det är inte alltid så lätt. Förutom att jag inte festar idag är jag dessutom pank. Hur ska det då gå till?

På tal om ingenting... Mamma såg på filmen, Yes man, häromdagen och jag kunde inte hjälpa utan att känna att filmen kritiserade mig som person. Jag tackar alltid nej till erbjudanden om att få hänga med och hitta på grejer. Alltid osäker och hittar på ursäkter. Men det är sån jag är, det är svårt att förändra sin personlighet och invanda beteenden. Jag behöver min säkerhet, det som t.ex. mitt hem ger mig. Jag behöver känna att jag, när som helst, kan dra mig tillbaka till min fristad, den som är mitt rum. Här inne kan ingen kritisera mig, här kan jag vara mig själv, och här behöver jag inte dölja något.

Är det inte konstigt att något så enkelt kan ge så mycket frid åt en person?

Nu ska jag dock sova, för om några timmar ska man upp igen och fira att brorsan fyller 25. Tiden springer iväg, om fem år är själv 25 fy fan!

Matta ne