...

Det är frustrerande, irriterande, det gör mig galen och förbannad. Folk ser inte, de hör inte, jag finns inte. Så enkelt är det.

Pratade med en tös idag som jag inte pratat med sen nyårsnatten då vi önskade varandra gott nytt år. Nu är vi här nästan en månad efter och pratar om allt mellan himmel och jord. En person som jag trivs så otroligt mycket med och som gav ljus till mina mörka dagar under tiden jag gick på Sannarp. Visst, det var flera personer i min klass som jag älskade att hänga med, men hon var speciell. Vi var så jämlika med varandra, tänkte likadant och var likadana, men ändå så olika.

Gick till affären med idioterna och gick sen hem till brorsan för en kopp te och middag. Det var för några timmar sen och man sitter fortfarande kvar i vardagsrummet och skiver här i bloggen och lyssnar till Joels filosofierande.

Det är rätt sorgligt faktiskt. I skolan ser vi en version av Joel men han är en helt annan person när han är hemma. Visst, han skojar mycket och är oftast en glad person. Men han är även en djup själ som har känslor och som mår dåligt precis som alla andra. Det gör så ont att höra att han känner att alla ser honom som ett stort skämt och aldrig tar honom på allvar. Men jag vet... hoppas det är någon tröst för honom... jag förstår, familjen förstår.

Men vem förstår mig egentligen?