För sju år sedan var det en vanlig skoldag. Jag åkte till skolan och hade tråkigt och allt var som det brukade. Men när jag kom hem den eftermiddagen var det en konstig stämning i hemmet. För det första var mamma inte hemma, vilket hon vanligtvis var. Mina bröder tvingade direkt hem mig till min moster och jag protesterade hela vägen. Jag ville absolut inte lämna hemmet, jag var trött och gnällig.
När vi kom hem till moster hörde jag hennes sambo säga ett litet ord på spanska och det räckte att jag såg mina kusiners ansiktsuttryck för att förstå vad det hela handlade om. Det vi fruktade och visste skulle komma hade hänt. Dagen då hon inte skulle finnas mer. Jag brast i gråt och tårarna ville inte sluta rinna längs med kinderna.
Just det här datumet känns hårdast av alla. Jag älskade min mormor så mycket och det smärtar att tänka på henne. Men jag är mer rädd för att jag ska glömma henne om jag inte tänker på henne och skulle aldrig förlåta mig själv då.
______________________________
Har fått två inbjudningar till fest denna dag. Men det kändes inte rätt. Jag kan inte festa på en dag som denna. Visst, man kanske inte ska sitta och gråta och vara deprimerad, men varför ska man ut och festa om det inte finns en så kallad giltig anledning - typ som att någon fyller år. Nu känner jag ingen som gjorde det, så jag bestämde mig helt enkelt för att vara hemma och njuta av lugnet i mitt rum.
Blev faktiskt sårad när en kompis till mig verkade sur över att jag tackade nej till inbjudningen. Han var ute med sina polare och de ville alla att jag skulle komma med. Jag uppskattar att de vill ha med mig och att de tycker att jag är såpass trevlig att hänga med. Men det är inte alltid så lätt. Förutom att jag inte festar idag är jag dessutom pank. Hur ska det då gå till?
På tal om ingenting... Mamma såg på filmen, Yes man, häromdagen och jag kunde inte hjälpa utan att känna att filmen kritiserade mig som person. Jag tackar alltid nej till erbjudanden om att få hänga med och hitta på grejer. Alltid osäker och hittar på ursäkter. Men det är sån jag är, det är svårt att förändra sin personlighet och invanda beteenden. Jag behöver min säkerhet, det som t.ex. mitt hem ger mig. Jag behöver känna att jag, när som helst, kan dra mig tillbaka till min fristad, den som är mitt rum. Här inne kan ingen kritisera mig, här kan jag vara mig själv, och här behöver jag inte dölja något.
Är det inte konstigt att något så enkelt kan ge så mycket frid åt en person?
Nu ska jag dock sova, för om några timmar ska man upp igen och fira att brorsan fyller 25. Tiden springer iväg, om fem år är själv 25 fy fan!
Matta ne
När vi kom hem till moster hörde jag hennes sambo säga ett litet ord på spanska och det räckte att jag såg mina kusiners ansiktsuttryck för att förstå vad det hela handlade om. Det vi fruktade och visste skulle komma hade hänt. Dagen då hon inte skulle finnas mer. Jag brast i gråt och tårarna ville inte sluta rinna längs med kinderna.
Just det här datumet känns hårdast av alla. Jag älskade min mormor så mycket och det smärtar att tänka på henne. Men jag är mer rädd för att jag ska glömma henne om jag inte tänker på henne och skulle aldrig förlåta mig själv då.
______________________________
Har fått två inbjudningar till fest denna dag. Men det kändes inte rätt. Jag kan inte festa på en dag som denna. Visst, man kanske inte ska sitta och gråta och vara deprimerad, men varför ska man ut och festa om det inte finns en så kallad giltig anledning - typ som att någon fyller år. Nu känner jag ingen som gjorde det, så jag bestämde mig helt enkelt för att vara hemma och njuta av lugnet i mitt rum.
Blev faktiskt sårad när en kompis till mig verkade sur över att jag tackade nej till inbjudningen. Han var ute med sina polare och de ville alla att jag skulle komma med. Jag uppskattar att de vill ha med mig och att de tycker att jag är såpass trevlig att hänga med. Men det är inte alltid så lätt. Förutom att jag inte festar idag är jag dessutom pank. Hur ska det då gå till?
På tal om ingenting... Mamma såg på filmen, Yes man, häromdagen och jag kunde inte hjälpa utan att känna att filmen kritiserade mig som person. Jag tackar alltid nej till erbjudanden om att få hänga med och hitta på grejer. Alltid osäker och hittar på ursäkter. Men det är sån jag är, det är svårt att förändra sin personlighet och invanda beteenden. Jag behöver min säkerhet, det som t.ex. mitt hem ger mig. Jag behöver känna att jag, när som helst, kan dra mig tillbaka till min fristad, den som är mitt rum. Här inne kan ingen kritisera mig, här kan jag vara mig själv, och här behöver jag inte dölja något.
Är det inte konstigt att något så enkelt kan ge så mycket frid åt en person?
Nu ska jag dock sova, för om några timmar ska man upp igen och fira att brorsan fyller 25. Tiden springer iväg, om fem år är själv 25 fy fan!
Matta ne
2 kommentarer:
Kramar om <3
Du ska inte känna som att du är elak mot någon för att du tackar nej. Vill du vara hemma, så ska du vara det.
Personligen blir jag aldrig bjuden på fest, men som du säger är det skönt att alltid känna att man har sitt rum. Hemma, där man alltid kan pusta ut. Hoppas du hade en trevlig kväll iaf. Tänker på dig! Kram :)
Skicka en kommentar