Det här med att må dåligt, har säkerligen gått igenom det tidigare men det är ett problem som kommer tillbaka hela tiden. Dock lär man sig hantera den och man bygger upp murar kring sig som ingen ska se igenom. En trygg mur som man kan gömma sig bakom och dölja sin sårade själ.
Jag ser och jag hör. Det är inte bara jag som känner att livet är helt meningslöst och att man inte finner sin plats i ledet. Inte bara jag som ständigt undrar varför man ens vaknar om morgonen. Inte bara jag som försöker förstå vad det är som gör att man ständigt känner sig så deppig.
Samtidigt är jag väl medveten om att det är en miljoner saker i livet som tillsammans gör att man känner sig nere. Därför blir det så svårt när man får frågan: "Varför mår du dåligt då? Vad är det som är så jobbigt?" Om jag visste, hade jag löst problemen själv och sluppit dumma frågor.
Det gör alltid lika ont när man får veta att de människor man älskar så mycket mår dåligt. Är det inte familjen så är det vänner. Man tror att alla andra runt omkring en är lyckliga och har perfekta liv. Men så är det inte. Vi är inte så ensamma som vi ibland tror.
Om vi talar om vänner...
Ibland kan de säga saker utan att egentligen tänka på just vad de säger. Detta säger jag därför att jag själv råkat säga en del saker som jag sedan inser låter både dumt och elakt. Men samma sak har även hänt mig ett antal gånger. Man blir förlöjligad, trivialiserad och sårad, bara för att en så kallad kompis inte tänker efter när de säger något.
Visst, ibland vet man inte att en så simpel sak som att ge ett smeknamn till någon kan kännas jobbigt. Jag hatar att bli kallad för Carro. Jag associerar det med tiden då vi gick i sjuan, en tid jag vill glömma. En tid som jag verkligen hatade. Att gå till skolan var det värsta som fanns. Det var som ett helvete som aldrig verkade ta slut. Dag ut och dag in skulle vi torteras, mest verbalt. Tack och lov aldrig fysiskt, kanske lite på gympan dock. Men samtidigt är den verbala mobbningen nästan värre. För sår läker men psyket tar större stryk.
En sån dum kommentar som: Du är en idiot, du är fet, du är ful... det hänger med en i flera år och formar en som person. Från att ha varit ändå rätt självsäker och öppen blev jag under loppet av några månader en tillbakadragen person som aldrig vågade ta för sig.
Nu känns det dock som att jag mer och mer vågar säga vad jag tycker och tänker. Jag bryr mig helt enkelt inte på samma satt längre om vad folk ska tycka. Klaga på mitt utseende, klaga på min klädsel, klaga på mina intressen, klaga på mig. Vem bryr sig? Inte jag iaf.
Varför ska man vara rädd att vara sig själv? Varför är det en negativ sak att stå ut från mängden?
Jag ser och jag hör. Det är inte bara jag som känner att livet är helt meningslöst och att man inte finner sin plats i ledet. Inte bara jag som ständigt undrar varför man ens vaknar om morgonen. Inte bara jag som försöker förstå vad det är som gör att man ständigt känner sig så deppig.
Samtidigt är jag väl medveten om att det är en miljoner saker i livet som tillsammans gör att man känner sig nere. Därför blir det så svårt när man får frågan: "Varför mår du dåligt då? Vad är det som är så jobbigt?" Om jag visste, hade jag löst problemen själv och sluppit dumma frågor.
Det gör alltid lika ont när man får veta att de människor man älskar så mycket mår dåligt. Är det inte familjen så är det vänner. Man tror att alla andra runt omkring en är lyckliga och har perfekta liv. Men så är det inte. Vi är inte så ensamma som vi ibland tror.
Om vi talar om vänner...
Ibland kan de säga saker utan att egentligen tänka på just vad de säger. Detta säger jag därför att jag själv råkat säga en del saker som jag sedan inser låter både dumt och elakt. Men samma sak har även hänt mig ett antal gånger. Man blir förlöjligad, trivialiserad och sårad, bara för att en så kallad kompis inte tänker efter när de säger något.
Visst, ibland vet man inte att en så simpel sak som att ge ett smeknamn till någon kan kännas jobbigt. Jag hatar att bli kallad för Carro. Jag associerar det med tiden då vi gick i sjuan, en tid jag vill glömma. En tid som jag verkligen hatade. Att gå till skolan var det värsta som fanns. Det var som ett helvete som aldrig verkade ta slut. Dag ut och dag in skulle vi torteras, mest verbalt. Tack och lov aldrig fysiskt, kanske lite på gympan dock. Men samtidigt är den verbala mobbningen nästan värre. För sår läker men psyket tar större stryk.
En sån dum kommentar som: Du är en idiot, du är fet, du är ful... det hänger med en i flera år och formar en som person. Från att ha varit ändå rätt självsäker och öppen blev jag under loppet av några månader en tillbakadragen person som aldrig vågade ta för sig.
Nu känns det dock som att jag mer och mer vågar säga vad jag tycker och tänker. Jag bryr mig helt enkelt inte på samma satt längre om vad folk ska tycka. Klaga på mitt utseende, klaga på min klädsel, klaga på mina intressen, klaga på mig. Vem bryr sig? Inte jag iaf.
Varför ska man vara rädd att vara sig själv? Varför är det en negativ sak att stå ut från mängden?
2 kommentarer:
Många bra ord :) jag kommer ihåg tiden då jag mådde dåligt, och som du säger så hänger den verbala misshandeln med en hela livet.
Men förhoppningsvis så börjar man acceptera sig själv :) Jag accepterar dig precis som du är, för du är vacker, rolig och trevlig i mina ögon. kram!
Jag håller med dig, man ska inte vara rädd för att sticka ut och vara sig själv! Det är de som inte är som alla andra som blir ihågkomna, de är de man minns. Stå på dig !
Skicka en kommentar