Sömn, idioter och falska skivor....

Dagen har sina positiva och negativa sidor. Allvarligt talat vet jag inte var jag ska börja, så låt oss gå den kronologiska ordningen.

Vaknade på morgonen och försökte komma på ett sätt att få tyst på klockan. Sen insåg jag att man bara behövde trycka på knappen XD Tyvärr så somnade jag om och inget eller snarare ingen kunde väcka mig. Nu sitter man här och undrar - ringde mamma och sjukanmälde mig?
Vaknade mellan 1-3 av att joel kom hem. Gick upp och såg att skolfotot hade kommit. Efter en lång väntan hade den äntligen kommit och jag ser förjävlig ut T_T

Satte mig vid datorn och njöt lite av mitt nya soundtrack från Junjou romantica - pinsamt nog började jag gråta under en låt. Det är så himla vackert att mitt iskalla hjärta smälter.
Sen vände min otur faktiskt!! Hittade en streaming sida som lagt upp de senaste avsnitten av Prince of Tennis - vilket betyder jättemycket! Jag tror jag skrek i en hel timma av lycka. Joel kom in några gånger och försökte få tyst på mig, misslyckades dock ^^¨
Efter la jag upp en av mina bilder på bcmanga.se - dumt gina. dumt...
Det finns för många idioter på den sidan som inte kan ge kritik. Den ena snackade om att det inte fanns något romantiskt i bilden - Det var inte ens meningen. Den andra sa att jag var dålig på att färglägga. Att jag använde alldeles för mycket "fade" i bilden. Vad är normala färger egentligen?
Aja... kollade på lite tv med Joel och återvände till datorn, loggade in på msn... fick ett snabbmeddelande från min kusin - Mitt paket, som jag väntat på sen i augusti, har kommit. Men vad får jag mer reda på? Det fanns ingen box och det var brända skivor... Som tur är finns serien att köpa på tradera, så Joel frågade om vi skulle köpa den där.. Men sen är den stora frågan: Kommer jag att ha råd eller inte? Som jag nämnt i skolan ska jag lägga 700kr redan på saker plus 500 till? Och yttligare 430 till min kusin för det hon beställt? Jag kommer verkligen vara pank i slutet av månaden. Med lite tur kommer jag ha kvar lite efter födelsedagen.

Låt oss hoppas på att morgondagen bringar mig lite tur. Är vädret "bra"kan jag cykla eller promenera hem. Och då finns det ju en chans att jag får se sötnosen, han som förgyller mina dagar... förutom det faktum att han aldrig blir min som alltid gör mig deppig. T_T
Lektioner för dagen: Mediakommunikation och historia - gud, ge mig ett hagelgevär så kan vi alla se på när jag skjuter huvudet av mig själv.
På kvällen blir det kör - om jag orkar. För denna söndagen ska vi sjunga... jag som trodde det var förra och missade halloweenkvällen i skolan ^^¨

Gjorde retoriken idag i skolan.
Jag trodde att jag skulle dö. Stressade som en idiot och jag har svårt att tro att någon kunde hänga med när jag babblade på. Trots att jag förberett mig i flera dagar, fick jag ingen användning av mina små kort som jag tagit sån tid med att göra.

Min hjärna fungerar inte - hur är det möjligt?
varför vill den inte lyssna på mig? Jag känner mig dåsig och liksom drar mig framåt. Ska gå och lägga mig tidigt ikväll, känner att jag måste få vila ut ordentligt.

Panik!

Ligger i min sköna säng och filosoferar lite innan det är dags att sova.
Det är ju trots allt en dag imorgon också. Trots regn och blåst måste man till skolan. Har en redovisning i svenska - eller en demonstration.
Panik... Jag har förberett allt, tror jag. Korten är klara, jag har plockat fram alla bilder jag behöver. Jag har gjort videon. Talet är skrivet, frågan är bara... Hur kommer det gå i morgon?
Kommer det bli som alltid; att jag får panik och kacklar på som en tjock höna eller att jag darrar som ett asplöv? Eller det värsta; att jag faktiskt gör båda. Det vore inte helt konstigt.
När jag försökte gå igenom det hela med mamma fick hon avbryta mig hela tiden för att jag snackade för snabbt. Jag stressar upp mig själv. *suck*

Dagen som varit. Misslyckades totalt med matteprovet - trots att jag försökt plugga förstod jag ingenting - absolut ingenting. Med lite tur klarade jag två uppgifter.
Sen satt jag till halv fem och försökte jobba med en idrottskomplettering - helt jävla omöjligt. Hittade inte ens svaren - fast det är ju det som är meningen. För att man ska fatta att det är bättre att vara med på idrottsdagarna. T_T
Efter skolan promenerade jag hem. Det var milt ute och jag njöt av promenaden, förutom det faktum att jag valde helt fel skor att promenera i och har världens värk XD
Käkade lite och åkte hem till kusinerna.

Har planer för vinterlovet!!! yay! vad duktig jag är. Jag ska träffa min älskade polare från Göteborg ^^ antingen kommer hon hit eller så ska jag försöka åka till henne. Eller så träffas vi halvvägs och så åker vi runt i södra sverige XD
När jag har gått ut trean ska vi flytta ihop och bo ute i skogen. ^^ det har vi bestämt.

Men nu orkar jag inte skriva mer, utan det ska bli några timmars sömn, typ fem om jag somnar nu ^^¨

Ohayo Gozaimasu!

Långa dagar, glömda burkar och otroliga föreläsningar

Ännu en lång dag har passerat och jag sitter i min säng och diskuterar med min mamma om dagen som varit.

Dagen tog sin början vid halv åtta på morgonen. Mamma ropade på mig att jag skulle gå upp och jag måste erkänna att jag kände mig dum och stressad. Hade först tänkt ta bussen, men det fick bli cykeln. Första perioden var: Mattestuga.
Inte världens roligaste men jag fick lite gjort. Passade på att äta min frukost också: ett äpple och två clementiner. ^^
Efter satt jag och pratade med min kära kollega Petra i väntan på att nästa lektion skulle börja - Mediekommunikation. Mycket mycket intressant... öh inte.
Vi gick igenom lagar - *suck* kändes som 0m jag skulle somna. Tack och lov gjorde jag inte det.
Lunch - inte världens godaste mat, trots att jag var hungrig.
Vi tog en tur till Netto - hela tiden sjungandes på Rollergirl "Superstar". Dumma Petra som gjort att jag fått den på huvudet... You are my superstaaaar XD

Köpte två burkar energidryck och en chokladkaka, sen begav vi oss tillbaka till skolan och njöt av en varsin burk. Nu kom jag dock på att vi aldrig tog burkarna efter historian XD utan lämnade dem bakom bänken ^^¨
Tredje perioden för dagen. Historia. Normalt tycker jag det är ett sånt tråkigt ämne som man helst vill slippa. Men idag ville jag bara att Sabine skulle fortsätta med föreläsningen. Det var så sorgligt men så intressant och pennan glödde. Jag var bara tvungen att anteckna så mycket jag kunde. Det varockså otroligt att se hur hela klassen satt tysta och lyssnade när hon berättade. Blev nästan lite chockad. För att inte tala om det hon berättade. Vissa saker hade man hört tidigare men det blev nästan lite mer djupt och man tog till sig det mer för att det var hon som berättade. (Hennes mormor hade överlevt förintelsen) och det var ju det hon snackade om. Att jag inte nämnde det tidigare T_T

Foto - dagens sista lektion.
En god nyhet var att jag klarade provet. Aldrig att jag trodde det liksom. Men när jag läste igenom svaren såg jag att det inte var så farligt. Nu vet jag också med att jag hade kunnat få VG om jag bara pluggat.
Magnus gick igenom lite nya grejer - tyvärr kan jag inte säga att det var intressant utan det var bara långrandigt och tjatigt.
Fick ut studiefrågor och sen försökte vi svara på dem - gick inte fullt så bra XD

Mitt under lektionen började det regna och jag fruktade att jag skulle bli tvungen att cykla i ovädret, men som tur var slutade det. :)
Cyklade hem och började direkt arbeta på min redovisning inför Svenska C.
Förutom att datorn började lagga ett antal gånger gick det bra och de få personer som sett arbetet säger att det är helt ok. Nu måste jag bara komma på vad jag ska säga. Men det tar vi senare ^^
Nu ska jag göra en ny bild i PS, sen sova alt. kolla på anime - de klarar vi oss inte utan. Eller spela GBA. Imorgon och eller på söndag ska jag plugga matte - har fortfarande inte gjort klart alla uppgifter men eftersom det är prov på måndag har jag inget val.

Oyasumi Nasai!!

Motto tonde miso?

Gårdagen bara försvann.
Jag vet inte vad som hände. Efter att jag kommit hem från skolan tänkte jag att jag skulle ta och koppla av lite framför datorn. Hittade en trevlig animeserie att kolla på. Men så plötsligt kände jag bara att ögonen blev tunga och så somnade jag. O_o

Vaknade lite senare - I morse när det var dags att gå till skolan. Mamma undrade om hon inte skulle göra frukost till mig eller iaf packa ner ngt så att jag kunde äta i skolan. Jag hade ju fortfarande inte hittat mitt matkort. T_T
Men av ngn anledning var jag inte hungrig och vägrade låta henne göra ngt till mig. Jag kollade snabbt på nyheterna - Obama är president. Yay! Nu kanske det blir förändringar i världen - man kan iaf hoppas ^^

Gissa vad? Jag skulle packa skolväskan och kastade alla saker på sängen. Då plötsligt ser jag ngt. (!) Det var mitt matkort. Tydligen låg den i miniräknaren... vad i helvete? varför låg den där?
ja det kan man verkligen fråga sig. När packningen var klar tog jag cykeln till skolan och satt igenom två tråkiga lektioner - men jag slapp iaf svenskan. Skönt ^^
När jag kom hem igen hjälpte jag mamma med lite grejer och nu är vi ifatt tiden.
Jag planerar att räkna lite matte samt förbereda mig mer inför svenskan. Vi ska ju demonstrera om hur man gör ngt. Pauli kom med en bra ide om hur jag kan redovisa mitt arbete. Men det ska vi inte tala om här ^^ får inte avslöja för mycket. :D
Senare ska jag kolla på mer anime ^^ och teckna.

Matte na!

Han finns inte mer...

Mi abuelo

Usted está en mi sangre, usted es mi familia.
Gracias a Dios por permitirme conocerte.
Pero quiero que tuve la oportunidad de hablar con usted.
Sé que me amó y mis hermanos.
Te amamos tambien.
Yo soy su nieta y voy a llevar con orgullo su nombre adelante.
Ahora abuelo, usted es libre de vida del dolor.
Un día, voy a caminar sobre la tierra que ama.
Cuando me siento el viento acariciar mi mejilla, entonces pienso en ti.
Nunca olvidaré que usted.
Usted vivirá en mi corazón, donde la sangre nunca muere.
Descansa en paz, mi querido abuelo.

Tårarna rinner längs med kinderna. Det verkar inte finnas något slut och jag känner mig tom och hjälplös. Min faster ringde och berättade nyheterna. Min farfar är död. Tack och lov var min pappa hos honom. Men jag som behöver min pappa just nu kommer inte få se honom på flera veckor. Det som suger mest är att jag inte ens kan ringa honom. Så jävla dåligt. Jag behöver ju prata med honom. Han behöver mig också - jag känner det.
Varför nu? Varför ska allt helvete drabba mig och min familj? Lider vi inte tillräckligt som det är?! Min bror kommer antagligen förlora jobbet, mamma får aldrig någon fast anställning, varken jag eller min bror lyckas tillräckligt bra i skolan. Släktingar dör hit och dit, massa konflikter. Gud prövar oss, han experimenterar med oss som om vi vore försökskaniner. Just hur mycket klarar de av innan de förlorar förståndet? Jag är snart redo att läggas in på sluten avdelning.
Jag har helt tappat lusten till allt. Livet känns meningslöst. Sen har man det här jävla utvecklingsstördssamtalet - eller som min kära Gaby kallar det: utskällningssamtal. Fast det kommer efter när man är hemma.
Jag kan inte tänka mig att jag klarade foto provet, varför skulle jag lyckas med den om jag inte klarade av mediakommunikationen. Jag pluggade inte - varför? Jag orkar inte. Det är inte prioriterat i mitt liv. Varför jag inte prioriterar viktiga saker är en bra fråga. Men ni vet inte hur det är att ständigt försöka hitta ett sätt som gör en glad för stunden. Anime hjälper mig fly från min äckliga verklighet. När jag ritar eller sjunger kan jag låtsas - om bara för stunden att jag är lycklig. Att livet är härligt och att man inte har något att oroa sig för.
Men så är det inte. Åh nej.

Det enda som saknas är väl att jag ska få någon sjukdom och läggas in på IVA. (intensiv vårds avdelningen)
Tyck inte synd om mig, inte för att jag oroar mig för att ni gör det. Men bara för att vara på den säkra sidan.

Ya ne.

Halloween: Hemska minnen och tråkiga dagar.

Om dagen varit intressant eller tråkig vet jag inte. Förlorade tidsuppfattningen totalt. När Joel frågade om jag inte kunde låta honom gå och lägga sig hade jag god lust att skälla på honom och predika om att ungdomar ska stanna uppe till minst två under lov. Sen insåg jag att klockan var fyra på morgonen.
Vad hände egentligen?!

Jag var helt bergsäker på att klockan bara var tolv. Det var som tidigare på kvällen... eller ja natten. På Halloween är det meningen att man ska klä ut sig och sånt, så jag tog lite bilder - utklädd till en psykopat. Behövde bara lite smink så var jag klar. XD
Iaf, så jag bestämde mig för att vara en stylist också. Därför fixade jag till Joels hår och när mamma plötsligt kom hem trodde jag att hon fått sluta tidigare. "att sluta kvart i elva istället för hel kallar jag inte att sluta tidigare." Hon menar på att man bara skippar formaliteterna.

Dagen i sig har varit tråkig - sov till ett och kollade på tv. Efter det har jag försökt fixa datorn - tydligen har det kommit något virus och jag vet inte hur jag ska fixa det. För att vara på den säkra sidan har jag iaf bränt ner mina bilder, mina texter och min musik. Jag tänker inte gå igenom samma skit igen.
Men då varken jag eller min bror förstod oss på hur man skulle ta bort viruset bestämde jag mig för att be min kära kusin titta på datorn. Hur jag ska få tag på honom är ett mysterium - men annars finns det säkert någon annan som kan hjälpa mig. :P

Har målat med vattenfärger idag. Hela två bilder faktiskt XD
den ena blev på Echizen Ryoma (pot) och den andra på min söta livskamrat Kuma chan no Tala. xP Med tanke på att jag gjorde en snabbskiss av förstnämnda måste jag säga att det blev jävligt snyggt. Men för övrigt är bilden ruskigt ful xD proportionerna stämmer inte och jag glömde rita det viktigaste i bilden - hans rack. Hur ska man kunna se att han spelar tennis om han inte håller i sitt rack?! XD jag är misslyckad.
Har inte skrivit på min novell särskilt mycket idag. Jag fick en chock när jag kollade upp faktan kring historien och insåg att tidslinjen inte stämde överens med animen/mangan och att jag skrivit fel på flera ställen. Så nu får jag återvända till mind-map stadiet T_T
fy fan asså!

Sen har jag suttit och funderat över Guillain-Barre Syndromet (Nervinflamation) Vafan är det för något och hur behandlar man det? opererar man? - hur tidigt kan man komma upp och röra sig? Jag vet att när man opererar ryggen vill läkarna helst att man kommer upp och rör sig så fort som möjligt. Men man kan inte träna - och man kan inte bli helt återställd på två månader... eller? För det låter väldigt långsökt. Ännu en gång är tidslinjen helt fucked up! Gah! jag hatar när jag inte förstår saker och ting. Varför ska allt vara så himla komplicerat?!

läste en blogg om en tjej som haft GBS - det hon skriver är väldigt sorgligt och djupt. Man försöker känna med henne, men det är omöjligt för man kan inte sätta in sig i den situationen: Att musklerna plötsligt slutar fungera som om någon huggt av dig dina ben.
Jag kan inte låta bli att fundera över om jag har någon slags nervsjukdom, har fruktansvärt mycket problem med mina knän och jag kan inte springa. Hur tror ni det känns när man ska vara med på gympan? Men visst låt mig springa 100 meter så snabbt jag kan och så kan vi alla skratta när jag sen snubblar. Jag kan pratiskt taget inte gå efter det. Mina ben blir som spagetti och det gör ont, så vädigt ont. Tänker alltid tillbaka till en idrottslektion vi hade när jag gick på sannarp. Vi körde staffett träning. Där man går från station till station. I alla fall - jag och min exkompis tävlade om vem som kunde göra bäst ifrån sig. (självklart vann hon för hon var alltid bättre än mig - förutom i engelska dvs. xP) När vi kom till bänken där man skulle göra step-ups började mitt problem visa sig. Jag hade gjort ett antal step-ups när jag plötsligt ramlade omkull och slog i mig på bänken. Min kompis hjälpte mig upp och ville ta med mig till skolsköterskan, jag visste vad problemet var och nekade hennes hjälp. Jag låtsades inte bry mig om det men på insidan krossades mitt hjärta av att jag inte klarade av en sån enkel uppgift. Ett annat tillfälle var när vi skulle träna friidrott. Ingen bra ide - så mycket kan jag ju säga. Sprang hundra meter och sen kunde jag inte vara med på gympan. Hade problem resten av dagen och sen var det ju cykelturen hem - fruktansvärt!

För att gå vidare till dagens ämne: Halloween.
Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Fick ett sms från en kompis där de önskade mig en glad halloween. Tyvärr kan jag inte njuta av denna helg längre eftersom jag förknippar den med min gudfaders död. Han dog för några år sedan men jag skäms fortfarande över hur kall jag var mot honom. Han har alltid betytt mycket för mig men som barn var jag väldigt skygg och brukade gömma mig för honom. Varför, ja det kan man ju fråga sig. Jag har alltid varit ett konstigt barn. Tänker tillbaka till tillfället då min pappa berättade de sorgliga nyheterna. Det var som om att det inte kunde sjunka in och jag satte mig och kollade på tv som vanligt. Jag har alltid undrat om det inte är något fel på mig - min gudfar - en person som står mig nära. Jag brydde mig inte ens när han dog. Jag varken grät eller visade något tecken på någon form av sorg.
Vi åkte på begravningen - fortfarande hade jag inte visat ett enda tecken på att jag var ledsen över hans död. Jag skämdes något otroligt när jag kramade om min faster och hennes två barn. Men sen kom det till slut. När musiken började spelas i kyrkan - då kom alla känslor fram och jag grät tills tårarna tog slut. Jag har nämnt det innan, men jag säger det igen. Musik har en otrolig stark inverkan på mig. Den hjälper mig formulera mina känslor och ger trygghet, styrka och tröstar. Ännu idag när tänker jag på min gudfar hänger jag med huvudet och torkar tårarna som hotar med att falla. Egentligen är det så med alla nära som gått bort. Min andra gudfar - jag tänker på allt elakt jag sagt till honom. Jag visade aldrig någon respekt. Och ändå är jag en sån person som predikar om hur viktigt det är att visa respekt till andra och speciellt till äldre. Men den person jag saknar mest är nog ändå mormor, hon var den person som stod mig närmast och jag saknar henne så mycket. Hon brukade ta hand om mig och mina bröder när min mamma jobbade om nätterna. Vi hade alltid kul tillsammans och jag ska aldrig glömma våra stunder då vi spelade kort eller när hon försökte lära mig finska. *ler sorgset* Hon var en sådan typisk människa som alltid gav men som aldrig bad om något tillbaka.

Men nu ska jag inte sitta här och klaga över hur patetiskt och jobbigt mitt liv faktiskt är. Man får ta det med en klackspark och tänka på att det finns de som har de värre.

Oyasumi Nasai! eller rättare sagt. Ohayo! (klockan är ju faktiskt över halv sju) xO