Timmen då hela Andersberg slockande

Det var strax efter ett på onsdagsnatten. Jag låg i sängen med datorn vid min sida och lyssnade på musik. Den höll på att installera några nya uppdateringar så jag väntade tills den skulle bli klar. Då hörde jag ett brak utanför rummet. Jag tänkte inte så mycket på det utan antog att det var min bror eller mamma som råkat tappa något. Men då såg jag plötsligt att skärmen på datorn blev mörkare och en liten ikon poppade upp i verktygsfältet. Konstigt, tänkte jag och kände efter om sladden glappade, men det gjorde den inte. Då sträckte jag mig efter lampkontakten men inget hände när jag tände lampan. "Mamma en propp har gått" sa jag och tassade ut i hallen. Jag letade fram en ficklampa och undersökte skåpet, men allt var som det skulle. Jag gick in i köket och möttes av totalt mörker. Alla lampor på gården hade slocknat och det var mörkt i alla lägenheter. Så det var inte bara hos oss som strömmen hade gått. Mamma tände ljus så att vi skulle kunna se bättre. Sen gick vi ut på balkongen och diskuterade tyst sinsemellan om vad som kunde ha hänt. Det var nästan lite läskigt att vara utomhus - det var mörkt och tyst. Hade man tappat en nål hade det antagligen ekat. Vi bestämde oss för att det inte fanns något att göra så vi gick till respektive rum och gick och la oss, men jag kunde inte somna utan låg och vred mig. När jag till slut lyckades somna hörde jag mamma viska att strömmen var tillbaka innan sömnen övertog mig och jag föll i en dvala.
Det var timmen då hela Andersberg slocknade...
_____________________________________

Var inte i skolan idag. Tänkte faktiskt gå, men jag blev så trött helt plötsligt så jag gick hem igen. Satt en stund framför datorn och försökte skriva på historian, som tur är skrev jag i alla fall färdigt religionsuppgiften ^^
Sen sms:ade jag med Tess, hon ville att jag skulle komma och hälsa på. Så vid tolv tiden drog jag hemifrån och cyklade bort till Sannarp. Deras lektion hade precis börjat när jag kom fram och jag ville inte störa så jag skickade ett kort sms och talade om att jag var där. Hon bad mig vänta en liten stund, sagt och gjort. Tess kom ut och sa att läraren sagt att det var okej för mig att vara med på lektionen.
Men när vi skulle gå in blev det som att jag frös till is. Jag kunde inte röra mig, kunde inte säga något utan jag bara stod där. Det var henne jag såg, fast jag vet inte om hon såg mig. Men jag föreställde mig hennes kalla blåa ögon och hur de borrade sig igenom mig, psykade mig. Men det är ju bara min fantasi - en tanke är en ide ingen sanning. Det går jag och påminner mig själv om hela tiden. Tess kom ut igen och försökte få mig att följa med in men jag förklarade för henne att det var alldeles för tidigt och det gjorde så ont att se henne. Som alltid förstod Tess och gav mig en sista kram innan vi sa hejdå till varandra.
Jag känner mig som en ryggradslös vekling. Jag skulle bara ha gått in och satt mig, fast hon hade ju suttit precis framför mig, det hade också varit jobbigt. Jag skämdes för att jag antagligen sårat min älskade väns känslor genom att inte följa med när hon bad mig. Men jag kan inte träffa Emma än, det går inte. Jag grät lite när jag kom hem, ingen såg det förstås och det är så jag vill ha det. Jag frågar mig själv hela tiden, varför sårar jag de jag bryr mig om? Varför kan jag inte finnas där för dem? Hur kan jag neka min vän när hon ber mig om något så simpelt som att sitta jämte henne?

Också när man skrattar kan hjärtat verka,
och glädjen kan sluta i sorg. Ords 14:13 GT