Broken

Man tror att man känner vissa personer, men sen inser man hur fel man kan ha...

Jag vet inte om ni minns det, men för några månader sedan skrev jag att jag bråkat med en kompis. Dum som jag är tänkte jag att vi skulle försöka bli vänner igen. Men nu har jag fått klart för mig att hon inte vill ha med mig att göra.

"Du skyller alltid på något istället för att bara säga som det är och jag kan inte va kompis med ngn som hatar sitt liv, skär sig och tycker allt är piss"
Det kanske bara är jag som reagerar på detta, men en person som mår dåligt... är det inte oftast den som verkligen behöver en vän vid sin sida. Som kan förstå och trösta en när man mår dåligt? Sen kan jag inte förstå varför hon inte kan vara min vän och för det andra har jag inte skurit mig på flera månader, sen har jag bara skurit mig en gång. Att rispa och skära är två helt skilda saker.

"du hatar ditt liv, jag älskar mitt"
Okay, what the hell do you mean with that?! Visst, jag älskar inte mitt liv, men jag hatar inte det heller. Men vad vet hon egentligen? Hennes föräldrar är gifta, de har ett perfekt hus, perfekta barn, hon kan få vad fan hon vill. Hon har en egen lägenhet och har aldrig varit med om svåra tider.
Jag säger inte att mitt liv är förjävligt, men jag har fått lära mig att klara mig på det jag har. Mina föräldrar skiljdes när jag var 6 år, jag fick tas hand om av min mormor därför att min mamma jobbade natt för att ha råd att ta hand om mig och mina bröder. Min pappa träffade en annan kärring och sen blev jag mobbad i skolan därför att jag inte hade råd att ha de dyraste kläderna. Jag blev utstött från gruppen och folk ropade skällsord efter mig och de få älskade vännerna jag hade.

"ta tag i ditt liv"
Samma jävla sak... hur ska jag ta tag i mitt liv om jag inte fattar vad hon menar? Tror hon på allvar att jag valt att må dåligt. Vem vill det egentligen? Om jag kunde - skulle jag inte vara glad åt allt och älska mitt liv? Vilken idiot njuter av att må dåligt och hata sig själv?

"och så länge du inte erkänner det så kan du fan dra åt helvete"
vad ska jag erkänna? Jag har alltid sagt att folk får göra vafan de vill, så länge de inte försöker tvinga mig att göra detsamma. Jag blir anklagad för att ha sagt massa saker - men det är egentligen bara hon som missförstår vad jag säger. Sen vrider hon på det så att jag har sagt massa och att hon varit en ängel och bara tagit emot allt skit.

Men vet ni vad jag tror?
Jag tror att hon är jävligt glad över att hon har en anledning att vara arg på mig. Hon vill vända på det och få det att låta som att jag är boven i dramat. När jag sa att jag ville byta skola i slutet av första året på Sannarp blev hon helt tokig och började nästan skälla på mig. Sen skvallrade hon till alla att jag planerade att byta så att de skulle övertala mig om att stanna. Sen blev hon sur för att alla sa att de skulle sakna mig och att de önskade mig lycka till. Jag tror att hon känner sig övergiven och tar ut sin frustration på mig istället.

Jag ska inte ljuga, jag är väldigt upprörd över henne och hennes jävla beteende. Mamma säger att jag inte ska bry mig om henne. Men som alltid är det svårt att inte ta åt sig när folk säger elaka saker. Sen kanske det bara är jag som är överkänslig. Jag önskar jag vore starkare. Allvarligt talat har jag god lust att spöa skiten ur henne, men det löser inga problem...

Men är det så hon vill ha det ska jag inte bry mig mer om henne. Ännu ett avslutat kapitel i mitt liv. Förlåt för att jag alltid tynger er med mina problem, men om jag inte ventilerar ut dem så lär jag bli galen.

oh btw: bilden har inget att göra med texten. Jag bara gillar den. Fruits Basket ftw!