Den senaste månaden har varit en total vändpunkt i mitt liv. Från att ha vaknat varje morgon och frågat mig själv vad meningen med livet är, vaknar jag nu med ett leende. Räknar dagarna tills jag får se min älskling och saker är roligare nu.
Det känns som att jag börjar få någon form av balans i livet. Jag sätter upp mål som jag kan uppnå. Jag vet att jag vill studera, kanske till fritidsledare eller till undersköterska. Vet ju med mig att jag tycker om att ta hand om andra. Sen vet jag att jag vill bo kvar här i Halmstad och förhoppningsvis flyttar älsklingen ner snart.
Då är det jobbigt när folk kommer och sätter käppar i hjulet för en. Får hela tiden höra att jag måste söka musikutbildningen i Jönköping, jag kan ju inte tillåta att min talang går till spillo. Men jag känner inte behovet av att läsa sång. Jag kan sjunga och vill inte behöva betala massa lån för en hobby som jag inte ens ska livnära mig på. T_T Sen är det som att de inte verkar höra vad jag säger utan de har bestämt sig för att jag ska söka. Men om jag nu blir antagen, då är det ändå jag som ska betala resan upp. Jag som får avsätta flera timmar för att lära mig tre sånger utantill och jag som tvingas ställa mig framför någon som ska bedöma huruvida jag kan sjunga eller inte.
Sen finns det de människor som säger att jag måste lyssna till mitt hjärta. Som säger att jag inte ska göra något för någon annan än mig själv. Vidare är det de som säger att det är rent korkat att åka iväg för att studera musik om man inte är seriös med det. Om man verkligen brinner för musik och vill ha en ordentlig utbildning, visst ska man läsa det då om man kan. Men varför ska man behöva ta lån och flytta iväg och lämna hela sitt liv bakom sig om man inte bryr sig om utbildningen?
Det känns som att jag börjar få någon form av balans i livet. Jag sätter upp mål som jag kan uppnå. Jag vet att jag vill studera, kanske till fritidsledare eller till undersköterska. Vet ju med mig att jag tycker om att ta hand om andra. Sen vet jag att jag vill bo kvar här i Halmstad och förhoppningsvis flyttar älsklingen ner snart.
Då är det jobbigt när folk kommer och sätter käppar i hjulet för en. Får hela tiden höra att jag måste söka musikutbildningen i Jönköping, jag kan ju inte tillåta att min talang går till spillo. Men jag känner inte behovet av att läsa sång. Jag kan sjunga och vill inte behöva betala massa lån för en hobby som jag inte ens ska livnära mig på. T_T Sen är det som att de inte verkar höra vad jag säger utan de har bestämt sig för att jag ska söka. Men om jag nu blir antagen, då är det ändå jag som ska betala resan upp. Jag som får avsätta flera timmar för att lära mig tre sånger utantill och jag som tvingas ställa mig framför någon som ska bedöma huruvida jag kan sjunga eller inte.
Sen finns det de människor som säger att jag måste lyssna till mitt hjärta. Som säger att jag inte ska göra något för någon annan än mig själv. Vidare är det de som säger att det är rent korkat att åka iväg för att studera musik om man inte är seriös med det. Om man verkligen brinner för musik och vill ha en ordentlig utbildning, visst ska man läsa det då om man kan. Men varför ska man behöva ta lån och flytta iväg och lämna hela sitt liv bakom sig om man inte bryr sig om utbildningen?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar