Får jämt höra att An Cafe ska vara helt fantastiska, ja ganska bra måste de väl vara om två av deras skivor släpps i Sverige? Så tänkte att jag skulle plåga mig själv i två timmar med deras låtar som finns på Spotify. Hinner lyssna på en 30 sekunder från första låten i listan och gillar det.
Vill ju inte gilla det, eftersom alla små fjortisemon tror att det är emo musik - vilket det absolut inte är. >_< dessa emon, kan de inte skaffa sig ett liv? x) vad är ett liv? ^^'
Fast den enda egentliga anledningen till varför jag ens överväger att lyssna på An Cafe är bara för att få höra Takuya (som är gitarristen), men det är inte därför jag diggar honom. Han är nämligen med i PoT musikalerna som Akutagawa Jirou, detta upptäckte jag dock först i en tidning jag fick med i mitt paket från Japan. Åh vad jag låter besatt av PoT X) det är jag också. Men det förstår man först när man sett mitt rum.
Dagarna flyter på, har ännu en gång bestämt mig för att träffa Petra. Låt oss hoppas att det inte slutar som förra gången. Då ska jag slå mig själv med en stekpanna! På tal om att slå sig själv. Idag slappade jag till mig själv eftersom jag börjar bli alldeles för blödig. Lyssnade på en låt och började gråta. I mean come on!! Vem gör det egentligen? Okej, jag kan förstå om någon gråter när Lillefots mamma dör - vem gråter inte då? Jag känner mig svag, min rädsla för spindlar har blivit värre. Det började igår när mamma var i rummet hos mig. Jag skulle hjälpa henne med någon kräm till ryggen - hon har nämligen bränt sig när hon solat. Så plötsligt ser jag något trilla ner från taket, men som plötsligt stannar och sen hasar sig ner till golvet. Jag får panik och börjar skrika. Mamma reser sig och jag blir ännu mer panikslagen. Hon letar en stund efter spindeln som spårlöst försvunnit. När jag är klar med krämen ställer hon sig upp för att gå och jag inser till min stora fasa att spindeln hänger på henne. Jag börjar skrika igen och mamma sätter sig i sängen - vilket leder till att jag skriker tills jag blir blå i ansiktet - okej, lite överdrivet, men nära på. Spindeln lyckas ta sig undan men mamma dödar den på mitt kommando. Jag sitter en lång stund i sängen och vågar inte röra mig.
Så jag har varit lite nervös när det gäller spindlar, hade t.o.m en mardröm om en spindel. Usch!
För bara en stund sen, när jag kommit tillbaka och datorn startat om tyckte jag att jag såg något på väggen. Men trodde att mina ögon bara spelade mitt ett spratt. Reste mig från stolen och undersökte saken noggranare. Och vad var det som klättrade på väggen jämte mig - jo en spindel. Tog en bunta med papper och krossade den snabbt. Var tvungen att hämta andan och satte mig i sängen. Forfarande känner jag hur kroppen darrar och jag är jättenervös...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar