A girl and a blog

Mitt liv är lika sorgligt som melodin som spelas upp i mediaspelaren på datorn. Jag har definitivt hamnat i en svacka där jag känner att det inte finns någon mening. Jag behöver komma bort från allt och alla, finna mig själv igen och kunna le och vara glad utan att känna att det bara är en fasad.

Den ligger där i lådan, jag hör hur den ropar mitt namn och jag vet inte hur länge jag orkar sitta kvar och försöka ignorera den. Jag har lovat att inte göra det, men jag vet inte om jag någonsin blir stark nog att leva utan att skära mig. Allt känns så hopplöst just nu. Det sorgliga i det hela är att egentligen inte har något att vara deppig över. Jag lever och har min hälsa, eller ja om man nu kan kalla min livsstil hälsosam. Men det är alla smågrejer som till slut blir ett enormt berg så stort att man inte ser vad som finns över och bakom det. Man är för svag för att ens försöka klättra över och det slutar med att man sitter på bottnen och håller om sig själv. Man känner sig ensam och svag... Förlåt för att jag jämt är en sån börda för alla. Jag kan inte låta bli att pracka på er alla mina problem. >_<

Ibland eller rättare sagt, oftast, känner jag mig så ensam. Som om jag vore den enda i världen. Låter det inte väldigt egoistiskt? Men det är inte som att det bara är jag som existerar utan det är nog tvärtom. Det känns som att jag är ett spöke, en ande som rör sig runt i världen men som inte syns. Folk kan gå igenom mig, de hör inte och de ser inte mig. Haha, jag skrattar åt mig själv och min dumhet... fast en person sa en gång till mig att jag är ganska logisk, kanske lite för logisk... jag vet inte vad han menade med det. Är jag så logisk att jag istället blir dum...?