Hur kommer det sig att man kan känna sig glad ena stunden för att i nästa sekund vilja lägga sig på spåret och sluta existera. Jag orkar inte det längre... jag behöver komma härifrån. Varför var jag en sån idiot som bytte skola, annars skulle jag varit klar nu och hade kunnat åka iväg. Men nä, såklart ska jag göra såna dumma saker. Fast å andra sidan skulle jag aldrig lärt känna några av de underbaraste människorna någonsin...
Cellophane , Miss Cellophane
Should have been my name
Miss Cellophane
'cause you can look right through me
Walk right by me
And never know I'm there!
*somewhat changed lyrics from the Broadway musical: Chicago.
Gomen, jag vet att jag borde skriva mer. Men huvudet värker och jag vill bara försvinna.
2 kommentarer:
*skicka happy-piller till*
du får gärna komma hit och chilla hos mig :)
Skicka en kommentar