Även en vacker natt som denna, när månen lyser upp i natthimlen och jag borde beundras av dess skönhet kan jag inget annat än att deppa. Det började igår när ett möte med en kompis inte blev av. Kompis och kompis, hur länge får man vara avskiljda innan ens vänskap övergår till bekantskap? Minns inte senaste gången vi träffades faktiskt, alltså på riktigt. Vi sågs någon gång i vintras hastigt och han knappt prata med varandra.
Så är det när man inte ses alls. Hon har sitt liv och jag har mitt och vi har ju inte så många delade intressen så det finns ju inte mkt att prata om. sigh, men det gör ändå ont. Känns lite som att det var mitt fel att vi inte fick ses. Men jag vet inte. Kanske är det mig det är fel på? Kan det vara så att jag stöter bort alla? Men samtidigt kan jag inte tro att jag ensam gör såhär. Varför skulle jag medvetet göra mig själv illa, jag trodde jag kommit över det stadiet. Däremot tror jag att jag är för stolt. Men de som känner mig vet att jag är sån, så varför är det alltid jag som ligger sömnlös och bara tänker på hur ensam jag faktiskt är?
Längtar sönder mig själv efter ett liv bortom allt jag känner till. Vill bara bort härifrån och slippa allt skit som ständigt omringar mig. Vill se nya platser möta nya människor som inte känner mig. Då kan de inte se ner på mig och döma mig som folk gör här. Varför är det så att folk jämt ska förvänta sig att man gör en massa saker? Och när man inte gör det står alla där chockade och frågar vad det är för fel på en och frågar sen varför det inte är någon som säger till?
Saknar tiderna då saker och ting kändes lättare, när man hade sina problem som egentligen var oväsentliga men problem man inte kunde fly från. Saknar de delade skratten och de roliga dagarna då vi hittade på massa kul. Men jag finns inte längre i deras ögon. Jag tror inte att någon förändrats, jag tror vi alla är för stolta. Eller är det bara mitt fel? Det är lättast att skylla allt på mig, jag klagar lite för mig själv och sen är problemet ur världen och alla andra kan gå vidare med sina liv och ensam sitter jag sen här och bara längtar.
Men när en person sitter och väntar på mig, då kan jag inget annat än att le om ens för en sekund...
Så är det när man inte ses alls. Hon har sitt liv och jag har mitt och vi har ju inte så många delade intressen så det finns ju inte mkt att prata om. sigh, men det gör ändå ont. Känns lite som att det var mitt fel att vi inte fick ses. Men jag vet inte. Kanske är det mig det är fel på? Kan det vara så att jag stöter bort alla? Men samtidigt kan jag inte tro att jag ensam gör såhär. Varför skulle jag medvetet göra mig själv illa, jag trodde jag kommit över det stadiet. Däremot tror jag att jag är för stolt. Men de som känner mig vet att jag är sån, så varför är det alltid jag som ligger sömnlös och bara tänker på hur ensam jag faktiskt är?
Längtar sönder mig själv efter ett liv bortom allt jag känner till. Vill bara bort härifrån och slippa allt skit som ständigt omringar mig. Vill se nya platser möta nya människor som inte känner mig. Då kan de inte se ner på mig och döma mig som folk gör här. Varför är det så att folk jämt ska förvänta sig att man gör en massa saker? Och när man inte gör det står alla där chockade och frågar vad det är för fel på en och frågar sen varför det inte är någon som säger till?
Saknar tiderna då saker och ting kändes lättare, när man hade sina problem som egentligen var oväsentliga men problem man inte kunde fly från. Saknar de delade skratten och de roliga dagarna då vi hittade på massa kul. Men jag finns inte längre i deras ögon. Jag tror inte att någon förändrats, jag tror vi alla är för stolta. Eller är det bara mitt fel? Det är lättast att skylla allt på mig, jag klagar lite för mig själv och sen är problemet ur världen och alla andra kan gå vidare med sina liv och ensam sitter jag sen här och bara längtar.
Men när en person sitter och väntar på mig, då kan jag inget annat än att le om ens för en sekund...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar