När kaffet tog slut

Räck ut en hjälpande hand till din medmänniska. Jo visst, det låter som en fin gest att göra för någon annan, att hjälpa den som behöver hjälp. Tänk vad härligt det kunde vara om någon hjälpte en själv. Ingen säger rakt ut att de vill att man ska hjälpa den, det är vi för stolta för. Men när man väl sväljer den här stoltheten och erkänner att något är för svårt att ta sig igenom ensam, ska man då behöva klara sig själv?

Nu talar jag inte om något direkt dramatiskt och livsavgörande. Tyckte bara att eftersom Joel fått hjälp av mig till sitt projektarbete, kunde han gott hjälpa mig lite med mitt. Jag gjorde ju ingen liten grej åt honom heller för den delen. Skrev hans projektplan och kom fram till en fungerande idé med en klar struktur på hur arbetet skulle se ut. (diskuterade självklart med Joel och tillsammans kom vi fram till hur det skulle bli.) Eller så kanske han bara av ren lathet gick med på allt jag sa så att han kunde slippa sitta i mitt rum. Jag är ju så otroligt jobbig tydligen. Att spendera tid med mig ser Joel som ett straff. Är det så folk ser på mig?

Tänk då när man blir äldre och har fått barn, är de stygga får de sitta hos Carolina. Det kommer vara det ultimata straffet. *sigh* Lite deprimerande. Jag försöker faktiskt vara trevlig och tillmötesgående men det är svårt när man hela tiden blir dissad.

Sitter och lyssnar på något soundtrack i hopp om att det ska trigga något i hjärnan som får mig att skriva. Dock hjälper den mig bara att skriva vidare här. Vi provar med att byta låt så får vi se vad som händer :P *byter låt* Jo, det hjälpte lite, men inte med det jag behöver skriva just nu.

Känner mig ensam. Jag är inte ensam hemma, men ensam i rummet. Sittandes i ett hörn av ett stökigt, instängt rum där dörren är stängd. Joel ligger antagligen och sover i sitt rum, den lata råttan. Mamma jobbar och Christian är upptagen med sitt egna liv. Det hade dock inte spelat någon större roll om han varit här. Han hatar allt som har med mitt projektarbete att göra.

Så här sitter man. Förutom musiken som spelas och tangenterna som knackar när jag skriver så är det tyst. Inne i mitt huvud är det dock inte tyst, en miljoner tankar flyger omkring, de försöker överrösta varandra och jag blir bara snurrig i skallen när jag försöker höra vad jag själv tänker. Skulle vara så skönt att ha någon att prata med, någon som man kan prata om allt med. Vet inte om jag har någon sådan vän än. Det kanske jag har... kanske är det så att jag bara inte öppnat mig själv inför den personen och vågar prata om allt mellan himmel och jord.

Deppar även över att min kopp kaffe tagit slut, har varit sugen på kaffe hela dagen men först nu tog jag det stora steget och bryggde lite åt mig själv. Har inte druckit på evigheter känns det som. Tror senaste gången var under frukosten hemma hos moster. x) Det var morgonen efter att vi varit ute och festat. xP

På tal om att gå ut och festa, snart kommer min födelsedag och då var det planerat att vi skulle gå ut. Men jag undrar om jag vill det. Jag är nog mer sugen på att vara här hemma och supa ihjäl mig. xP Nja inte så extremt. Men jag har tappat lusten att gå ut när det är så kallt som det är, särskilt nu när jag varit så sjuk. Har jag tur är jag helt frisk då och jag vill inte förstöra för mig själv.

I hope I haven't taken up too much of your time...