Är så otroligt deprimerande att läsa om hur dåligt alla mår. Får en nästan att skämmas för att man själv är på gott humör. Men det funkar inte riktigt så eller hur? Ibland undrar man om det bästa vore att isolera sig från alla så att man inte kan såra någon.
Ibland vet man helt enkelt inte vad man ska ta sig till. När jag vaknade imorse kände jag mig glad. Det var en vacker dag och jag såg fram emot kvällen då vi skulle sjunga i kyrkan - en av mina favoritsysslor. Men någonstans på vägen blev det fel. Joel berättade om ett sms och jag kände genast klumpen i magen. Jag läste blogginlägget och klumpen växte sig större. Det började göra ont, tårarna rann. Varför ska jag vara så misslyckad? Vad har jag gjort i mitt förra liv som gjort att jag blivit straffad i mitt nuvarande? Varför tar jag alltid på mig skulden för allt ont som händer? Är det mitt fel? Eller gjorde jag själv något för att förstöra? Ja och nej. Jag vet inte.
Kom till kyrkan alldeles för tidigt och fick stå och vänta i kylan i tjugo minuter. Cathy höll mig iaf sällskap i tio minuter och sen kom Cilla och släppte in oss i värmen. Vi övade i fyrtio minuter och tog en kopp te innan det var dags för mässan. Blev så glatt överraskad när jag såg att anh kommit för att lyssna. That totally made my day. Promenerade hem med honom sen och snäll som han är följde han mig hem. :)
Det var efter det saker och ting gick lite sämre. Men jag försöker att inte tänka på det.
Streets of Philadelphia - Bruce Springsteen
I was bruised and battered and I couldnt tell what I felt
I was unrecognizable to myself
I saw my reflection in a window I didnt know my own face
Oh brother are you gonna leave me wastin' away on the streets of Philadelphia?
I walked the avenue till my legs felt like stone
I heard the voices of friends vanished and gone
At night I could hear the blood in my veins
Black and whispering as the rain
On the streets of philadelphia
Aint no angel gonna greet me
Its just you and I my friend
My clothes dont fit me no more
I walked a thousand miles
Just to slip the skin
The night has fallen, Im lyin' awake
I can feel myself fading away
So receive me brother with your faithless kiss
Or will we leave each other alone like this
On the streets of philadelphia
Ibland vet man helt enkelt inte vad man ska ta sig till. När jag vaknade imorse kände jag mig glad. Det var en vacker dag och jag såg fram emot kvällen då vi skulle sjunga i kyrkan - en av mina favoritsysslor. Men någonstans på vägen blev det fel. Joel berättade om ett sms och jag kände genast klumpen i magen. Jag läste blogginlägget och klumpen växte sig större. Det började göra ont, tårarna rann. Varför ska jag vara så misslyckad? Vad har jag gjort i mitt förra liv som gjort att jag blivit straffad i mitt nuvarande? Varför tar jag alltid på mig skulden för allt ont som händer? Är det mitt fel? Eller gjorde jag själv något för att förstöra? Ja och nej. Jag vet inte.
Kom till kyrkan alldeles för tidigt och fick stå och vänta i kylan i tjugo minuter. Cathy höll mig iaf sällskap i tio minuter och sen kom Cilla och släppte in oss i värmen. Vi övade i fyrtio minuter och tog en kopp te innan det var dags för mässan. Blev så glatt överraskad när jag såg att anh kommit för att lyssna. That totally made my day. Promenerade hem med honom sen och snäll som han är följde han mig hem. :)
Det var efter det saker och ting gick lite sämre. Men jag försöker att inte tänka på det.
Streets of Philadelphia - Bruce Springsteen
I was bruised and battered and I couldnt tell what I felt
I was unrecognizable to myself
I saw my reflection in a window I didnt know my own face
Oh brother are you gonna leave me wastin' away on the streets of Philadelphia?
I walked the avenue till my legs felt like stone
I heard the voices of friends vanished and gone
At night I could hear the blood in my veins
Black and whispering as the rain
On the streets of philadelphia
Aint no angel gonna greet me
Its just you and I my friend
My clothes dont fit me no more
I walked a thousand miles
Just to slip the skin
The night has fallen, Im lyin' awake
I can feel myself fading away
So receive me brother with your faithless kiss
Or will we leave each other alone like this
On the streets of philadelphia
1 kommentar:
Du ska inte ta på dig skulden för att andra mår dåligt. Man ska vara glad när man är glad och inte låta sig tryckas ner igen, ta vara på tiden då du är glad. Du förtjänar att vara glad och trivas! Kram!
Skicka en kommentar